Jag måste börja med en syndernas bekännelse. Precis som Gudrun Schyman var jag kär.
Som fjortis drog jag på mig en t-shirt med tryck på Che Guevara för att impa på en något äldre vänsterbrud. När min olyckliga kärlek aldrig lyfte dog också mitt förhållande med Che och tishan gick upp i rök.
Jag hade inte ägnat den där tröjan någon tanke på mycket länge när jag en dag i mitt nya liv som en mer luttrad ung man - med ett svalare intresse för romantiska förvillelser och med prenumeration på The Economist - i just den tidningen såg en numera klassisk omslagsbild på Ahmad Batebi. Då var det dags att låta trycka en ny.
Che Guevara, som blev världsrevolutionens omslagspojke, stalinismens svar på James Dean, var bara en hänsynslös maktmänniska.
Che tvekade inte att sätta en kula i pannbenet på den barnsoldat i hans kolonn som stulit en bit mat. Efter revolutionen gjorde han i La Cabaña-fängelset processen kort med sina gamla vapenbröder som nu ville införa demokrati.
Själv svek han löftet att fria val skulle hållas på Kuba. I juni 1959 hette det i stället: "Val! Vad ska det vara bra för?" Och när han sammanfattade sin samhällsvision: "Jag tror att lösningen på problemen i denna värld finns bakom järnridån."
Jämför denne våldsamme fanatiker, som inte tvekade att avrätta en hungrig pojke, med den iranska demokratirörelsens ikon, Ahmad Batebi.
1997 förde den iranska demokratirörelsen, med studenterna i spetsen, reformisten Mohammad Khatami - "den leende mullan" - till makten i hopp om att han skulle göra en Gorbatjov och reformera prästerskapets statsmakt tills den imploderade. Den hårt trängde Khatami bestämde sig i stället två år senare för att slå till mot den fria pressen. Och studenterna samlades i drivor på gatorna för att protestera.
En av dem var Ahmad Batebi. Som tillsammans med en vän lämnade föreläsningssalen på universitetet i Teheran för att gå ut på gatan och demonstrera.
Plötsligt känner Batebi hur det bränner till i halsen när en kula viner förbi. Den missar. Men sekunden därpå ligger hans vän och blöder på marken. Kulan har träffat honom högt i ena axeln. Batebi börjar gräva med pekfingret i såret, får ut kulan och lindar om med en tygbit.
Vännens blodiga t-shirt håller han upp i luften och varnar folkmassan:
- Stanna där ni är! Det är farligt!
Någon tar en bild som sprids över världen och sen alltså hamnar på Economists omslag. Till skillnad från Alberto Cordas klassiska bild av Che Guevara ett snapshot i stundens hetta. En ung man som gör uppror med ett stillsamt och ändå så desperat uttryck för mänsklighet. Ingen uppvigling, bara en varning om att vara rädd om livet. Den uppenbara kontrasten till mullornas hämningslösa spekulation i dödskult under kriget mot Irak.
För att ha räddat livet på sin kamrat och hållit upp dennes blodiga t-shirt för världen att se dömdes Ahmad Batebi till döden. Efter kraftiga protester omvandlades straffet till tio års fängelse.
Ahmad Batebis historia har ända fram tills nu enbart kunnat berättas med hjälp av andrahandsuppgifter. För en svensk publik har Siavosh Zarrasvand skrivit den gastkramande boken "Ockuperad av terror" (Silc förlag) där han som en av de första journalisterna kunde publicera en intervju med Batebi.
Men sedan några dagar tillbaka är Batebi en fri man. Under en permission lyckades han rymma och fly till USA.
I dag bör han hedras. Inte bara genom att vi eldar upp våra gamla Che-tishor utan också genom att skicka en tydlig signal till mullorna. Inte med Batebis varnande ord till demonstranterna, utan tvärtom: Stanna inte där ni är! Det är farligt!
