Borgerliga politiker är lika dåliga på privatiseringar som vänstern är på att driva företag. Allianspartierna måste dumpa begåvningsreservens politik.
Många menar att regeringen saknar ideologisk profil. Men givetvis har inte de nyliberala tempelriddarna från moderata studentförbundet – Anders Borg och Sven-Otto Littorin – glömt var de kommer ifrån. Kloka av vuxenlivets påfrestningar har de bara slipat av hårda kanter.
Möten med verkligheten – oavsett om den gör sig påmind som en tabell på riksbankens skrivbord i eller i form av sömnlösa nätter med småbarn – brukar utöva det inflytandet.
De nya moderaterna vill med babysteps föra Sverige i riktning mot mer frihet. Den ideologiska fighten nu står kring statliga bolag och kommunal verksamhet.
Ägandet ska bli mer privat och mindre politiskt: bra! – om det inte hade varit för att detta genomförs med vansinnig dubbeldestruktivitet.
Dubbel därför att den både som en tonårstjej skär sig själv i armen och som en pubertetskille går bärsärk på omgivningen. Queer, men knäppt.
Under den borgerliga regeringsperioden 1991-1994 begicks misstag i samma riktning. Som försäljningen av Celsius där man torskade 400-500 miljoner på en dålig affär. Mats Odell var då ansvarig för bolagiseringen av Telia och lade grunden för ett privat monopol när bolaget fick fortsätta äga fasta nätet.
Nu är samme Odell ansvarig för alla bolag som ska säljas. Föga tyder på att Odell dragit lärdom. Riksrevisionen kritiserar honom för att han inte förberett försäljningen i enlighet med grundlagen.
Ansvarig för avregleringen av apoteksmonopolet var till nyligen Karin Johansson, Göran Hägglunds statssekreterare, gift med Egon Johansson som får sin lön av Apoteket.
I borgerliga kommuner är det ännu värre. I Uppsala har man, trots remisskritik, trummat igenom en ”utmanarrätt” utan att konsultera fullmäktige. När förskolechefer vill förverkliga rätten att utmana kommunal regi hotas de med avsked, men att borgerliga politiker står bakom var tredje utmaning uppmuntras.
Stockholm har sålt Centrumkompaniet. En kommun ska bedriva skolor och äldreboenden, inte köpcentra.
Men när Kristina Alvendal (m) ljuger anar man att det bortom det dunkelt sagda finns nåt dunkelt tänkt. Hon lovar först att det finns tydliga åtaganden om att den nya ägaren ska utveckla förortens eftersatta köpcentra. Ställd inför att det inte står i avtalet drämmer hon till med ”Pacta sunt Servanda (...) avtalen gäller även om de är muntliga”.
En vecka senare, när hon som jurist insett att man inte sluter mångmiljardavtal muntligt, gör hon reträtt: ”Ingen (...) har pratat om att det finns muntliga avtal. Det finns heller inga sådana.”
Kritiken mot Stockholms stad är massiv för att man alltid väljer billigaste budet och förbjuder företag att delta i upphandlingar. Det leder självklart till dålig kvalitet.
Liberaler hävdar gärna att politiker inte ska göra affärer, men inte heller liberala politiker kan låta bli att slänga sig i famnen på ett snabbt klipp. De inväntar aldrig konsekvensbeskrivningar och kostnadsberäkningar. Så går de lika vårdslöst åt medborgarnas tillgångar som vänstern, men inte för att expandera utan avreglera.
Inte ens när det visar sig att konkurrensen minskar – under 90-talets första hälft konkurrerade tio femton företag som anbud på kommunal verksamhet,
i dag oftast tre fyra stycken – samlar sig borgerliga politiker till eftertanke.
Alliansen har tagit på sig ett enda tydligt ideologiskt uppdrag under denna mandatperiod. Det krävs ett gäng krämare i maskopi med många klåpare för att misslyckas.
