Få debatter är så förvirrade som den om a-kassan. Först hängde det på procenten. Facket och Socialdemokraterna gick till storms mot regeringens sänkning av a-kassan från 80 procent till 70 procent efter 200 dagar. Reformen utmålades som ett dråpslag mot välfärdssamhället och ett uttryck för rå högerpolitik.
Vad kritikerna talade tyst om var att 80 procent i ersättning från staten är en avlägsen dröm för majoriteten på arbetsmarknaden. De allra flesta tjänar långt över 18700 kronor i månaden, vilket utgör taket i arbetslöshetsförsäkringen.
Nu har debatten tagit en ny vändning. När företrädare för arbetsmarknadens parter i går träffade Fredrik Reinfeldt var det låga taket en av huvudpunkterna. Det är ett steg i rätt riktning. Inkomsttaket har inte höjts sedan 2002 och påminner alltmer om ett golv - ett grundskydd - än det inkomstbortfallsskydd som är tanken bakom vårt socialförsäkringssystem.
Men fortfarande blundar kritikerna för det allra största problemet. Debatten om a-kassan för tankarna till en patient som kommer in med ett brutet ben, en stukad tumme och en förkylning, och kräver att få behandling för den rinnande näsan först.
Över 1,1 miljon på den svenska arbetsmarknaden står helt utanför a-kassorna. Det är mer än var fjärde löntagare. De betalar skatt som alla andra, men snuvas på ersättningen eftersom de inte är medlemmar i någon facklig a-kassa. I bästa fall har de kvalificerat sig för en grundersättning på 7040 kronor i månaden - som de sedan ska skatta för. Annars väntar socialbidrag.

Vem för denna grupps talan? Svaret är: ingen. Fackföreningarna och Socialdemokraterna bryr sig inte, eftersom det viktiga för dem är att facket får behålla a-kassorna som en medlemsmagnet. Det fackliga särintresset är viktigare än löntagarnas grundtrygghet.
Regeringen bryr sig inte heller. Moderaterna är livrädda för att utmana facket och orsaka bråk som kan äventyra opinionsframgångarna. Resultatet är en ohelig allians mellan höger och vänster, där de oförsäkrade är en grupp som man talar tyst om.
Jo visst, S har ryat om att en halv miljon har lämnat a-kassan sedan Borg höjde avgifterna. Men att det redan fanns över en halv miljon oförsäkrade på Göran Perssons tid nämner man inte.
Och visst, från och med 1 juli i år kommer det att räcka med ett halvårs medlemskap i a-kassan för att kvalificera sig för ersättning; Borg har dessutom sänkt avgifterna med en femtiolapp.
Men det hjälper föga de som varslas om uppsägning i dag. Det är dessutom en principfråga. Våra socialförsäkringar ska vara gemensamt finansierade via skattsedeln och omfatta alla löntagare. Det finns inget skäl att behandla arbetslösa på något annat sätt än sjuka, föräldralediga och pensionärer.
Det är bedrövligt att det självklara kravet på en obligatorisk a-kassa ska vara en så apart åsikt till och med under rekordvarslens 2009.