Utbildningsminister Jan Björklund myste i går. Dagens Eko hade inslagsrubriken "Storsatsning på elitforskning". Men 300 miljoner kronor om året är inte så märkvärdigt när staten i olika skepnader investerar runt 30 miljarder i forskning och utveckling.
Hur som helst är det välkommet. Vetenskapsrådet får 50 miljoner till ett elitprogram för yngre forskare. Universiteten och högskolorna får 250 miljoner kronor för att handplocka internationella toppforskare. Tanken är god.
Frågan är hur det blir i praktiken.
Björklund påstod på DN-debatt i går att: "Forskningspolitiken har under lång tid styrts av en socialdemokratisk jantelag där det inte har varit fint att satsa på elit."
Nja, inte riktigt. Som forskningsminister talade Thomas Östros också om elit och framför allt om excellens. Han fick loss drygt en miljard om året för att satsa på starka forskningsmiljöer och strategiska nätverk. Så muntligen hukade då S inte för Jante.
I praktiken devalverades elitbegreppet. Sverige fick tre Centers of Excellence bara inom genusforskningen: Uppsala, Umeå och Linköping/Örebro. Och bara vid universitetet i Linköping finns nio excellenscentrum. Två av kriterierna för att få pengarna var just de Björklund nu är ute efter: man skulle satsa på unga, begåvade forskare och ta in utländska akademiker.
Resultatet? Inget vidare.
Ur jämställdhetssynpunkt var det katastrofalt. Tio forskare drog vardera in 100 miljoner eller mer. Det var åtta män och två kvinnor. Fördelningen hade gått att leva med om arbetsresultaten hade slagit världen med häpnad, men det som fick utvärderarna att tappa hakan var att forskarna publicerade färre artiklar och blev mindre citerade än de blivit före pengaregnet.
Produktiviteten sjönk helt enkelt.
För övrigt bränner en del excellenscentrum pengar på lite av varje som inte behövs. Detta för att inte få minskade anslag med hänvisning till sparkontot. Riksrevisionen konstaterade i fjol att högskolevärlden hade nästan 13 forskarmiljarder undanlagda år 2009.
Regeringens nya elitsatsning ger förhoppningsvis resultat. Men än viktigare för kvaliteten är att nya Universitetskanslerämbetet (UKÄ) granskar utbildningarna minst lika hårt som Högskoleverket hittills gjort. De senaste åren har flera institutioner mist rätten att examinera ämnen och program, och det kunde gott ha varit ännu fler. Men det reella hotet om nedläggning borde rimligen få effekt.
Dessvärre är det ännu politiskt omöjligt att lägga ner små högskolor helt och låta halvstora leva som filialer till universiteten trots att koncentration av människor och medel innebär tätare idéutbyte och större möjlighet att investera i dyr teknik.
Men snart krymper studentkullarna. Då borde alliansen och Socialdemokraterna, helst i enighet, ta tillfället i akt organisera om till forskningens fromma.
