Finansminister Anders Borg har inte precis gjort sig känd som någon tågentusiast. Han har tidigare sagt att Sverige har "överinvesterat" i järnvägen, vilket torde vara en unik uppfattning hos någon som bevisligen har åkt tåg genom landet. Under valrörelsen 2010 avfärdade han Socialdemokraternas förslag om att bygga den så kallade ostlänken, ett dubbelspår på den tungt trafikerade sträckan mellan Järna och Linköping, som "robust olönsamt" och "oansvarigt".

Det är oklart vad det är som fått finansdepartementet att växla in på rätt spår, och regeringen att föreslå omfattande satsningar på bland annat just ostlänken. Men satsningen som sägs uppgå till 55 miljarder kronor är i alla fall ytterst välkommen.

Ostlänken ska börja byggas om fem år och den första etappen av ett nytt dubbelspår mellan Göteborg och Borås år 2020. Dessutom ska de senaste årens förhöjda anslag till järnvägsunderhåll bli permanenta fram till 2025.

De nya dubbelspåren kommer att utgöra de första sträckorna på de nya stambanor som Sverige så väl behöver med tanke på att de nuvarande är uråldriga. Regeringen påbörjar detta omfattande arbete i helt rätt ände.

Satsningen på ostlänken gör att Stockholmsregionen, Sveriges ekonomiska nav, kan växa sig större. På samma sätt kommer de nya dubbelspåren i Västsverige skapa förutsättningar för Göteborgsområdet att bli mer dynamiskt, med ett större ekonomiskt utbyte inom regionen. Allt detta samtidigt som transporterna styrs om från smutsiga vägar till grön räls.

Sveriges infrastruktursatsningar har historiskt sett handlat alldeles för mycket om regionalpolitik. Regeringen bör fortsätta att satsa på att göra redan tätbefolkade områden större i stället för att försöka lyfta glesbygden med botniabanor och dylika excesser. Ambitionen om att "hela landet ska leva" är infrastrukturpolitiskt vansinne i ett så glesbefolkat land som Sverige.

Med tanke på vår glesa och skrala befolkningsmängd är det också klokt att regeringen vill satsa på banor för snabbtåg, som går i uppemot 250 kilometer i timmen, i stället för höghastighetståg som susar ännu snabbare. Internationella erfarenheter visar att det behövs storstadsregioner av ett slag som inte finns i Sverige för att det ska vara lönsamt att bedriva skytteltrafik med de riktigt snabba tågen.

En restid på dryga timmen mellan Stockholm och Linköping får dessutom anses vara gott nog. Med punktliga och täta förbindelser i det tempot blir pendlingen bekymmersfri. Människor och företag kan vidga sina horisonter.

I Linköping firades gårdagens beslut med pompa och ståt. Men det är inte bara östgötar och stockholmare som har anledning att glädjas. Hela Sverige vinner på att landets ekonomiska draglok får större kraft.