Barnfattigdomen i Sverige har inte ökat mellan år 2005 och 2010, visar den undersökning Statistiska centralbyrån (SCB) gjort på uppdrag av Dagens Eko. Men det ser förstås inte likadant ut i hela landet. Där andelen ekonomiskt svaga barnfamiljer var låg för sju år sedan har många fått det mycket bättre, medan andelen fattiga ökat i de kommuner som redan hade många utsatta invånare.

Malmö toppar listan på ekonomisk ojämlikhet. 44 procent av barnen lever i hushåll som med EU:s definition är fattiga, de har inkomster under 60 procent av rikssnittet. Landskrona kommer tvåa med 38 procent. Därpå följer Årjäng och Eda med 37 respektive 36 procent.

Men läget är inte alls så illa i Värmlandskommunerna som statistiken säger; den räknar bara svenska arbets- och kapitalinkomster.

I dessa gränskommuner jobbar många i Norge. Ju fler föräldrar som arbets- pendlar till den höga norska lönenivån, desto fattigare blir barnen i excelarket. SCB uppskattar att de verkliga inkomsterna i gränsgångarkommunerna ligger 30 till 35 procent över de noterade.

I någon mån är Malmöbarnens eländesprocent överdriven av samma skäl, 11 0000 malmöiter jobbar i Danmark. Men var och en som rört sig i Skånemetropolen vet att staden är segregerad, att det finns stadsdelar där barnfattigdomen är det normala. I Rosengård är barnet med två arbetande föräldrar ett undantag, förvärvsfrekvensen var 39 procent år 2009.

Det allra viktigaste för dessa barn är att skolan fungerar, att lärarna ställer höga krav på eleverna och visar att de tror att ungarna kan nå målen, även om det krävs hårt arbete.

Dessvärre fungerar skolorna i de fattiga områdena sällan så, tvärtom präglas de ofta (lysande undantag finns) av en missriktad snällhet - här får du en uppgift du garanterat kan klara, bara du gör den är guldstjärnan din.

En bättre skola ger inte mer pengar till cyklar, fritidsaktiviteter och kläder i dag. Men den ger barnen möjlighet att skapa sig en framtid med arbete - och arbete är generellt sätt vägen att få en hygglig ekonomi.

Men det är inte alltid arbete lönar sig. För den barnrika föräldern innebär i regel en vunnen lönekrona en förlorad krona i försörjningsstöd. Det ekonomiska incitamentet att jobba vitt är noll.

För fem år sedan föreslog en utredning att bidragsförlusten avtrappas stegvis, att den som börjar arbeta ska få ut upp till 1 500 kronor i månaden netto för insatsen.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har flaggat för en sådan förändring, och Socialdemokraterna har bejakat den. Låt den finns med i höstens budget. Där kan också en liten höjning av underhålls- stödet till ensamstående föräldrar rymmas; år 1994 var det 1 173 kronor i månaden och nu är beloppet 1 273 kronor.

Något generösare bidrag kan bidra till att lindra barnfattigdomen. Men god utbildning och lönearbete, som inte bara ger pengar utan också självkänsla, är den bästa boten.