I "Borta med vinden" beskriver Margaret Mitchell det märkliga kvinno-idealet inom Söderns plantageadel på 1800-talet. Före äktenskapet måste en ungmö, för att kunna fånga en make, verka dum som en gås och spröd som porslin. Men så fort hon hade gift sig, förväntades hon bli en smart, handlingskraftig och outtröttlig plantageskötare, eftersom sydstatsmännen i regel var fullt upptagna med att rida, skjuta och spela kort.
Vad har då detta att göra med Socialdemokraterna? Jo, det har att göra med partiets komplicerade, för att inte säga neurotiska, ledarideal. I denna folkrörelse, där "kollektiv" och "demokrati" är så centrala begrepp, ogillas karriärister. Att vara sugen på att bli partiledare ses som ett tecken på att man inte är lämplig.
Den som till sist ändå blir parti-ledare, måste vara väldigt vanlig, en i gruppen, inte förmer. En lagspelare. Samtidigt ska han - det är ju oftast en han - ha en fenomenal förmåga att fatta beslut och driva i genom dem. Han måste äga stor social kompetens, så att han får med sig både partikamrater och väljare. Han måste ha en medfödd känsla för politisk tajmning. Han ska kunna mäta sig med de internt mytologiserade Branting, Per-Albin, Erlander och Palme.
Kort sagt, han ska vara en exceptionell ledargestalt - utan att veta om det. För då är han ju självgod. Och han får inte känna en uppriktig längtan efter att få använda sina lysande ledaregenskaper. För då är han ju karriärist.

Det är en historiskt logisk men praktiskt destruktiv inställning. Den kräver att partimedlemmar förställer sig och spelar spel, att den sugne partiledarkandidaten i stället för att framhäva sig själv, baktalar sina motståndare.
Den senaste av Socialdemokraternas blodiga, slutna valprocesser slutade med att Håkan Juholt valdes till parti-ledare. I går tvingades han avgå. Det var en vedervärdig dag, en obeskrivlig prövning för en enskild människa. Men lyfter man blicken från det personliga planet till det politiska, är det svårt att inte dra en suck av lättnad; att följa Juholts tid som Socialdemokraternas parti-ledare har varit som att betrakta en tågkrasch i slow motion.
Det finns ett mycket enkelt sätt att sammanfatta problemet: Håkan Juholt var inte uppgiften vuxen. Så enkelt är det. Han saknade disciplin, kunskap och omdöme. Det visade sig på många olika sätt: genom hans oförmåga att driva en genomtänkt politik i Libyenfrågan, hans märkliga rekryteringar, hyressjabblet och oförmågan att ge klara och korrekta besked.
Socialdemokratiska partimedlemmar sätter i princip likhetstecken mellan rollerna socialdemokratisk partiledare och statsminister. Många svenskar utanför partiet gör samma sak, med eller mot sin vilja. Det är priset partiet, och dess ledare, får betala för att man har prenumererat på makten under så lång tid. Det, i sin tur, innebär att en S-ledare bevakas hårdare än andra ledare och att kraven är skyhöga på kompetens och statsmannamässighet.
Mot den bakgrunden borde Håkan Juholt naturligtvis inte ha valts till partiledare av sina kamrater, som kände hans brister. De svek honom när de valde honom. Att han valdes är ett tecken på att partiet är dysfunktionellt.

Den slutna valprocessen fungerar inte. En öppen process där hugade kandidater öppet framträder och söker mandat för sina idéer, vore oändligt mycket mer fruktbar. De som motsätter sig en sådan, fruktar att partiet ska splittras längs en av sina många konfliktlinjer: vänster-höger, stad-land, förnyelse-traditionalism. Men för-söken att begrava konflikterna kostar energi, i synnerhet när partiet inte längre sitter vid makten och kan pytsa ut lugnande belöningar till de olika fraktionerna. Bagravda konflikter kostar dessutom kreativitet. Socialdemokraterna har lidit av svår idétorka under hela 2000-talet och förutsättningen för nya idéer är öppen debatt, inte munkavle och återhållen frustration.
I sin avhandling om partiledarideal, "En kompispappa och en ytlig djuping", skriver Jenny Madestam att Socialdemokraterna utmärker sig på tre sätt, enligt egen självbild: man är en stor och mäktig folkrörelse, man är ett regeringsparti och man är ett parti där partiledarna sitter länge. Inga av dessa drag stämmer överens med verkligheten i dag. Men själv-bilder håller sällan jämna steg med verkligheten och S är inget undantag.
På presskonferensen i går lovade Carin Jämtin att Socialdemokraterna åter ska bli "det stora" partiet, det "regeringsbärande" partiet. Det är uppenbart att det är ett självändamål. Exakt vad man vill göra med sin stora makt är underordnat.
En så ihålig agenda bådar inte gott för framtiden. Den andas nostalgi och självhävdelse, inte framåtrörelse och skaparlust.

Håkan Juholts avgång löser den akuta förtroendekrisen för partiledaren som person - men det var på sätt och vis det minsta av partiets problem.
Socialdemokraterna måste anpassa sig till en ny tid och formulera en politik som engagerar väljarna. En sådan springer ur en vilja att förändra samhället, inte ur viljan att vrida klockan tillbaka till en tid då man var Partiet.
Den tiden är ohjälpligt - borta med vinden.
"Att vara sugen på att bli parti-ledare ses som ett tecken på att man inte är lämplig.
"En så ihålig agenda bådar inte gott för framtiden. Den andas nostalgi och självhävdelse, inte framåtrörelse och skaparlust.