Palatset i Stockholm försattes i konkurs i tisdags. Barnkulturhuset med massor med olika verksamheter spridda över 5 000 kvadratmeter i Gamla riksarkivet på Riddarholmen hann inte ha öppet ens i fyra månader innan ekonomin var helt ohållbar. Förklaringen? Den gängse när det handlar om idrott och kultur. Budgeten var baserad på söta drömmar om en framgångssaga.
De privata entusiasterna bakom Palatset räknade med att skattebetalarna genom bidrag från stat, kommun och landsting skulle stå för en femtedel av omsättningen under lång tid.
Utan att ha några avtal om att så skulle bli fallet.
Grundarna räknade med 250 000 besökare under första året. Sen skulle det bli en halv miljon.
Första året räknade man alltså med närmare 700 personer varje dag året om. Under de dryga tre månaderna Palatset var i gång nådde man en tredjedel av målet. Inte konstigt att det slutade illa.
Denna gång var det privata entreprenörer som dagdrömt. Men ofta är det politiker på alla nivåer och i alla rika länder. Man vill så gärna ha en flott fotbollsarena; därför räknar man med att den ska bli fullsatt och att publikdragande musikgrupper på världsturné ska köa för att få lira där. Man vill så gärna bygga ett operahus eller en konsthall som blir omskriven i internationella arkitekturtidskrifter att man godtar glädjekalkyler för byggandet och förtränger tankar på kostnader för drift och underhåll.
Förlorarna på dessa storslagna satsningar är den intresserade publiken i synnerhet och skattebetalarna i allmänhet. I Köpenhamn blev Det Konglige med nytt operahus 2005 och med Skuespilhuset 2008. Sen kom sparprogrammen, personalneddragning och 90 färre föreställningar per år.
I Oslo har det varit samma sak på den nya spektakulära operan.
I Kalmar byggdes ett litet läckert konstmuseum som drivs av konstföreningen på orten. Invigningsåret 2008 kom 40 000 besökare. Två år senare hade publiksiffran nästan halverats. Konstföreningen sålde verk ur samlingen, till landstinget, för 2,8 miljoner kronor för att klara ekonomin.
I Uppsala slog Konsert & Kongress upp portarna 2007. Därefter finns ständigt samma formuleringar med i kommunens protokoll varje år; det budgeterade driftsbidraget har inte räckt, skattebetalarna får gå in med ett antal miljoner kronor till.
Dessa luftslott till kulturkalkyler är ett hot mot kulturen. Det blir färre och billigare konstutställningar, det blir färre teater- och musikföreställningar när skattemedlen går till drift av drömhusen.
Ibland måste det byggas nytt. Och då får det gärna vara anslående byggnader. Men besluten måste grundas i realistiska kalkyler, hellre på pessimistiska antaganden än på, siffror från optimistkonsulten. Annars går palatsdrömmarna i kras. För privata entreprenörer liksom för politiker.
Fulla gamla hus är bättre än ödsliga nya. Konstverken är viktigare än inramningen, även om den har sin betydelse.
