Man inspekterar alltså ytterst sällan på grund av en anmälan. Nu har nog Socialstyrelsen goda skäl att inte djuputreda, alla gånger. Säkert är det så att anhöriga ibland larmar om sådant som uppfattas som missförhållanden, men som faktiskt inte är det.

Äldrevård och högt åldrande är gåtfulla fenomen för allmänheten, numera. Det är inte alltid lätt för en lekman att skilja på normalt, kroppsligt och mentalt förfall, och vanvård.
Att en äldre plötsligt blir mycket sämre när han flyttar till ett äldreboende kan bero på att hälsan hela tiden var så skör att själva miljöombytet fick personen att tappa fotfästet. Att någon hastigt går ner i vikt kan bero på tilltagande sjukdom, eller på att den mycket gamla har bestämt att ”nu får det räcka, nu har jag levt klart”.
Dessutom finns det anhöriga som, på grund av sorg, skuldkänslor eller förnekelse, har orealistiska krav och förväntningar. Även de boende kan ha omättliga krav.
Samtidigt är det förstås så att även Socialstyrelsens handläggare har att tampas med problemet ”vad är normalt och oundvikligt, vad är missförhållanden?”
Avmagring, exempelvis, kan ju bero på undermålig omsorg: måltidsrutiner, tandvård eller depression har försummats.
Kan Socialstyrelsen verkligen skilja agnarna från vetet, utan att inspektera på plats – i 94 fall av 100? Det förefaller inte troligt.
DN:s uppgifter om att Socialstyrelsen litar mer på äldreboendenas ”handlingsplaner” än på hur jobbet utförs i verkligheten, när man utreder en anmälan, är också oroande. Det är lika lätt att skriva en tjusig handlingsplan som att säga ”tulipanaros” – det är själva genomförandet som är kruxet.

Äldreminister Maria Larsson (KD) talar mycket om ”tillsyn” och hur bra den har blivit. Det är under henne som Socialstyrelsen har fått överta tillsynen av äldreomsorgen.
DN:s undersökning är en nyttig påminnelse om att ”tillsyn” inte är en magisk besvärjelse. Det behövs människor för att sköta varenda litet ärende – kunnigt folk, som kan se de små, små tecknen på missförhållanden. Folk som har jobbat i äldreomsorgen.
I fallet Carema är det huvudsakligen personal som har larmat. Personal vet oftast vad den talar om; dess larm ska man ta på allvar. Enligt Lex Sarah måste personalen rapportera om missförhållanden. Men anmälningen ska inte skickas direkt till Socialstyrelsen, utan ges till chefen – som rimligen har stort ansvar för det anmälda problemet.

Lex Sarah borde ses över igen. Meddelandeskydd måste säkras för privatanställda. Kommunerna måste skärpa sin tillsyn, samt ställa konkreta krav vid upphandling – och ha samma krav på den egna verksamheten. Dessutom behövs en socialinspektion – med tillsynspersonal som har erfarenhet av äldreomsorg.