Att Vänsterpartiets valberedning i helgen föreslog Jonas Sjöstedt som ny partiordförande är ingen liten sak. Han är den enda av kandidaterna som varken sitter i partistyrelsen eller dess inre kärna, det verkställande utskottet. Sjöstedt har alltid gått sin egen väg i ett parti som aldrig uppskattat individualism. Och han anses dessutom tillhöra den partihöger som under Lars Ohly stämplats som illojal och opålitlig. Att han ändå nomineras tyder på att Vänsterpartiet till slut har fått nog av masochismen. Efter två misslyckade val med Ohly vill vänstern växa.
Jonas Sjöstedt gjorde comeback i riksdagen efter ett succéartat personval 2010. Väl där har han trätt fram som en av regeringens skarpaste kritiker, medan socialdemokratin sovit. Han har förtjänstfullt tagit debatterna om äldrevården, skolan, miljön och inte minst engagerat sig i den eurokris som Håkan Juholt inte verkar ha tagit notis om.
Det finns 2011, efter två borgerliga valsegrar, många frågor där vänstern borde kunna samla poäng och Sjöstedt har förmågan att göra det. Att han står något till höger inom Vänsterpartiet gör honom förvisso inte till någon liberal. Sjöstedt är snarare en vänsterlutande socialdemokrat, som tror att det mesta går att lösa med högre skatter. Men han är resonerande och öppensinnad, till skillnad från den doktrinärt trångsynta Lars Ohly. Och till skillnad från en annan klassisk socialdemokrat, Håkan Juholt, är han intresserad av kunskap. Det är Socialdemokraterna som har störst anledning att frukta ett Sjöstedskt vänsterparti. För Juholt skulle det inte precis bli lättare att hejda den stora väljarflykten högerut om han samtidigt var tvungen att parera intelligenta vänsterattacker.

Om Vänsterpartiets kongress vore förnuftig skulle den tveklöst välja Sjöstedt i januari. Men det är den inte. Bland ombuden härskar en ortodox socialism och att partiledaren är tillräckligt ren i tron är för många viktigare än valframgångar. När Vänsterpartiets kandidater i höstas debatterade i Göteborg, inför en publik av troende, fick de frågan om USA eller Kuba är mest demokratiskt. Varken Sjöstedt eller de andra ville svara. Att säga det självklara, att USA med alla sina fel och brister är mer demokratiskt än enpartistaten Kuba, anses fortfarande borgerligt och suspekt i vänsterpartistiska sammanhang. Det är inte lätt att modernisera ett sådant parti. Men Jonas Sjöstedt borde ha bäst förutsättningar om nu kongressen vågar ge honom chansen.