Firma "Merkozy" har en plan för att stärka euron, men det är svårt att se hur den ska rymma alla 27 EU-länder. Att ändra i EU:s fördrag är som att springa maraton med alldeles för få vätskekontroller. De tar tid och man riskerar att kollapsa på vägen.
På torsdag kväll samlas EU:s stats- och regeringschefer för ännu ett toppmöte med euron och skuldkrisen högts upp på dagordningen. Och som vanligt har den fransk-tyska axeln pratat ihop sig före mötet. Inget av vikt sker inom EU utan att Frankrike och Tyskland är överens.
Angela Merkel och Nicolas Sarkozy har nått en kompromiss. Den så omtalade "finanspolitiska unionen" ska enligt deras förslag innehålla automatiska sanktioner mot de euroländer vars budgetunderskott överstiger 3 procent av BNP. EU- domstolen ska kunna döma de länder som missköter sig.
I praktiken handlar det om att skärpa den tillväxt- och stabilitetspakt som både Frankrike och Tyskland själva har brutit mot.
Det är utmärkt att också dessa budgetsyndare har vaknat. Det finanspolitiska ramverket i eurosamarbetet måste förstärkas om det inte ska haverera på sikt.
Ändå kan det framstå som höjden av politisk naivitet att föreslå att samtliga 27 EU-länder ska omfattas av en sådan här fördragsändring. Det tog åtta år och ett antal folkomröstningar, varav några i repris, innan Lissabonfördraget slutligen kom på plats.
Att Storbritannien skulle acceptera en fördragsändring i riktning mot mer överstatlighet är ungefär lika troligt som om att britterna skulle byta fotboll mot hockey. David Cameron, i en regering med EU-positiva Liberaldemokrater, vill absolut inte ha någon folkomröstning.
Detta är naturligtvis firma Merkozy medveten om. Önskemålet om att de tio utanför eurosamarbetet skulle ingå i den finanspolitiska unionen är rimligen inget annat än förhandlingstaktik. Merkozy kan försöka påskina att de bryr sig om hela EU fast det egentligen handlar om de 17 i euroklubben.
När det brinner i eurohuset så är det lämpligare att koncentrera sig på att släcka elden i stället för att lova försäkrings-bolaget/marknaden att man tänker skaffa ordentliga brandvarnare i framtiden.
Men också på denna punkt fyller den finanspolitiska unionen ett förhandlingstaktiskt syfte. Angela Merkel vill ha ett dokument med sig hem från Bryssel som hon kan vifta med i förbundsdagen: nu får vi verklig koll på budgetsyndarna!
Därefter kan hon - och borde absolut - ge sitt tysta medgivande till att Europeiska centralbanken får plocka fram brandslangen. ECB kan därmed delta betydligt mer aktivt i släckningsarbetet med sina stödköp av stats- obligationer.
Ryktet om eurosamarbetets snara undergång är överdrivet.
Sverige och Fredrik Reinfeldt bör säga ja till att de 17 EU-länderna kör sitt eget race och skaffar sig en rejäl budgetlag. Sedan kan han fortsätta att på hemmaplan sucka över ett EU i olika hastigheter.
