Ryssland har val, partier, parlament, regering, president. Men en frisk demokrati är förstås mycket mer än ett knippe institutioner. Valen ska vara fria och rättvisa, partierna ska nå ut på samma villkor, yttrande-, tryck- och mötesfrihet måste råda och folket ska kunna rösta bort de regeringar och presidenter som har förbrukat sitt förtroende.
Så fungerar det inte i Ryssland.
I går var det val till duman, underhuset. Många var övertygade om att fusk skulle spela en väsentlig roll. De rapporter som flödade in under helgen tycktes bekräfta detta.
Mediesajter släcktes och i lördags greps ordföranden för valobservatörsorganisationen Golos. Golos ställdes för övrigt inför rätta i fredags; dess kartläggning av valöverträdelser tolkades av rätten som smutskastning av ett visst parti.
Partiet ifråga är Enade Ryssland, Vladimir Putins och Kremls maktparti. Under den gångna mandatperioden har man haft så stor majoritet att man på egen hand har kunnat ändra i grundlagen. I årets val förväntades partiet backa. Konstigt vore det annars, med tanke på missnöjet i landet; Enade Ryssland är känt som "skurkarnas och tjuvarnas parti".
Enligt vallokalsundersökningen fick partiet nära nog 50 procent - dels, säkert, på grund av fusk och påtryckningar, dels för att det är det enda parti som syns i de statskontrollerade medierna.
Dess portalfigurer, premiärminister Putin och president Medvedev, följs devot av tv-nyheterna, när de klappar barn och babusjkor eller, i Putins fall, odlar sin machoimage.
Folket är som sagt missnöjt. Fattigdomen är utbredd och korruptionen så omfattande att hela samhällsmaskineriet går på knäna. Företagare måste betala mutor för varenda tillstånd de söker, och utsätts för trakasserier eller kastas i fängelse om de protesterar.
I en sån miljö fungerar inte näringslivet. Och utan näringsliv, ingen tillväxt - och än mindre välfärd.
Det fanns en tid då ryssarna såg Rysslands frälsare i Vladimir Putin. Men när han i höstas meddelade att han tänker bli president igen, tycktes många ha fått nog. När Putin nu lovar att säkra "stabiliteten" låter det mer som "stagnationen". Oavsett hur många Harley Davidson han smeker på bild påminner han mer om den balsamerade evighetsmaskinen Leonid Brezjnev än om Daniel Craig som James Bond.
Det skämtas numera öppet om Putin och Medvedev, och de optimistiskt lagda pekar på att det aldrig har skämtats mer öppet. Det går alltså att framföra skarp samhällskritik i dagens Ryssland. Men det är en klen tröst. Ryska folket borde inte behöva nöja sig med att vara narrar i ett skådespel som den repressiva staten till syvende och sist kontrollerar. Folket kan inte nöja sig förrän det har den reella makten i sitt eget land. När börjar den ryska våren?
