Partistöd delas ut på alla politiska nivåer. Dels som grundbidrag, dels efter hur många platser partierna har i de olika församlingarna.
Staten och riksdagen delar ut 425 miljoner kronor om året; dels för allmän partiverksamhet, dels för arbetet i riksdagen. Kommunerna stödde sina partier med 378 miljoner kronor i fjol, landstingen lade 251. Det blir inalles en god bit över en miljard.
Flera partier skyfflar runt partistöden mellan olika politiska nivåer. Ofta hamnar en del av de pengar som betalas ut av kommuner och landsting i den centrala partiorganisationens kassa.
Socialdemokraterna, som av tradition har starkt bemannade lokalkontor, är kritiska till att andra partier skickar det kommunala bidraget uppåt. Men giropartierna menar att pengarna gör större demokratisk nytta i samlad kampanjanvändning, via riksorganisationen.
Eftersom många partier ser sina bidrag som en pott för fritt förfogande kommer den parlamentariska kommittén för kommunal demokrati inte att lägga förslag som ändrar på den saken.
Däremot är sju av de åtta partierna ense om att ändra reglerna så att partier med tomma stolar i fullmäktige inte ska få bidrag för de platserna. Enligt DN kommer förslag om det nästa år.
I praktiken handlar det om att minska partistödet till Sverige-demokraterna, som saknar representanter på vunna platser i åtminstone 17 kommuner.
Det låter rimligt. Varför betala stödpengar för något som inte finns? Rent slöseri.
Men tänker man en gång till, tänker man om.
Nya partier har alltid svårt att fylla platser. Förut var det Miljö-partiet och Kristdemokraterna som hade bekymmer med tomma stolar. Men tack vare att de ändå fick bidrag per mandat kunde de metodiskt arbeta för att stärka sitt parti, leta intresserade personer och övertyga dem om att göra en insats som förtroendevalda.
Tomstolspengarna gav nybörjarna en möjlighet att bli etablerade. Därför är det speciellt osmakligt att Miljöpartiet och Kristdemokraterna inte vill ge andra nya partier den möjlighet de själva hade.
Nya partier har alltid svårigheter. De får alltid en del medlemmar som varit medlemmar i många andra partier och gjort sig omöjliga. Foliehattsfrekvensen blir hög. Efter något år tar de sin hatt och går, eller blir utsparkade. Men innan dess har de ofta fått andra medlemmar att fundera på om de orkar.
Nya partier har ofta unga personer i leden. Och unga flyttar för att de fått jobb eller universitetsplats på annan ort, eller funnit kärleken i fel kommun. Så står den tomma stolen där.
I Sverigedemokraternas fall tillkommer en sorglig faktor, deras förtroendevalda blir hotade i en helt annan omfattning än andra partiers företrädare.
Om vi vill ha en levande demokrati där nya partier har en reell chans att etablera sig - då bör vi betala också för tomma stolar. Även om det spontant verkar dumt.