Det finns en beklaglig fripassagerarmentalitet i svensk politik. Vårt förhållande till Nato är ett exempel: med det nya insatsförsvaret har vi gjort oss ytterligare beroende av Nato om det skulle smälla till i vårt närområde. Men Sveriges största parti Socialdemokraterna duckar och gör allt för att undvika en Natodebatt.
I praktisk politik har S veto när det gäller Natomedlemskap. Detsamma gäller EMU. Och nu har Håkan Juholt sagt att det inte blir någon ny folkomröstning före 2018. Partiets finansministerkandidat Tommy Waidelich var för några veckor sedan ute och snurrade om att ett EMU-medlemskap nog inte skulle bli aktuellt under hans "livstid".
För många svenskar kan det därför te sig överraskande att den Socialdemokratiska partilinjen fortfarande är att Sverige bör gå med i EMU. Men utåt visar alltså de ledande företrädarna inte något engagemang för saken.
Vore det inte på sin plats att nu när eurons framtid ifrågasätts i stället stötta EMU-projeket offentligt?
Nja, då blir det ju plötsligt jobbigt! Folk tycker ju inte som partiet och då är det betydligt trevligare att i opposition lova miljarder hit eller dit.
Precis som i Natofrågan hänvisar fripassagerarna (S) till att det inte finns något folkligt stöd för ett medlemskap. Så ställer man sig vid sidlinjen och läser någon opinionsmätning. Då struntar man i att politiker också har en annan central uppgift, nämligen att bilda opinion för det man tror på.
Det ska dock erkännas att Socialdemokraterna faktiskt tar ett ansvar för euron. Samtidigt som man vill skjuta ett svenskt medlemskap så långt framför sig som man bara kan så bejakar partiledningen plötsligt tanken att införa euroobligationer. Det är både en dramatisk och motsägelsefull omsvängning i S-politiken.
Euroobligationer är ju ett stort - och nödvändigt - steg mot mer av överstatlighet i eurosamarbetet. Och just fler federalistiska inslag i EU brukar ryggradsmässigt avfärdas av svenska socialdemokrater.
Ett vanligt argument är att Sverige tjänat på att stå utanför euron under finanskrisen. Det vill säga att vi har haft en svag krona som ska ha gynnat oss. Men gynnar det oss på sikt? Dessutom tycks vårt grannland - och EMU-medlemmen - Finland också överlevt krisen.
Med tanke på Sveriges urstarka finanser och goda kreditbetyg kanske kronan riskerar att bli för attraktiv. Vem vet, snart kanske exportindustrin börjar beklaga sig över att den dyra kronan skadar affärerna.
Så har varit fallet i Schweiz. Ryktet om eurons död är också betydligt överdrivet. Den schweiziska nationalbanken beslöt i går om ett slags devalvering genom att knyta schweizerfrancen till en viss kursnivå mot euron.
Den som skyller dagens finansiella turbulens på valutaunionen bör inte glömma hur det såg ut innan euron infördes. Maastrichtkraven på budgetunderskott och statsskuld bidrog till att städa upp rejält i de offentliga finanserna runtom i Europa.
I vilket statsfinansiellt kaos hade då EU-länderna befunnit sig i utan euron? Det kan vi förstås inte veta, men svenska fripassagerare bör nog ha frågan i minnet.
