Ibland poppar debatten upp om partiernas medlemskris. Nyligen presenterade tankesmedjan Sektor3 en rapport i ämnet.
Hur allvarligt är det då att trenden mot allt medlemssvagare partier fortsätter?
Det var svårt att förstå då, och det är svårt att förstå i dag att Sveriges störtsta parti - Socialdemokraterna - länge hade ett system med kollektivanslutning till partiet. Gick du med i något LO-fack så kom partiboken per automatik.
Denna "kvarnsten runt arbetarrörelsens hals", som gamle LO-ordföranden Stig Malm kallade systemet, avskaffades så sent som 1991. Och skrotandet av kollektivanslutningen innebar ett gigantiskt medlemsras för S. 1979 hade partiet omkring 1,2 miljoner medlemmar, i dag är antalet runt 100 000.
Det andra stora "folkrörelsepartiet" Centern hade 1991 omkring 163 105 medlemmar. 2009 redovisar man 37 340 själar.
Nu är medlemssiffror i partierna ingen exakt vetenskap, vilket har bevisats historiskt med de uppblåsta medlemsregistren i olika ungdomsförbund. Inte minst SSU har efter alla skandaler tvingats skärpa sina redovisningsrutiner. 2005 hade SSU hela 19 281 medlemmar i åldern upp till 25 år. I år är man nere i blott 2015 stycken. Tala om medlemskris.
Det finns en metod för att bygga upp antalet medlemmar: erbjud gratis medlemskap på nätet. Piratpartiets ungdomsförbund har på så sätt lyckats få hela 18 662 medlemmar.
Men när ett partimedlemskap blir som att gå med i vilken Facebook-grupp som helst, när det är gratis och det är bara att klicka, så reduceras dock själva innebörden i detta medlemskap.
Partierna är ju inte ekonomiskt beroende av sina medlemmar; endast några få procent av partiernas totala intäkter kommer från medlemsavgifter. Verksamheten är i stället i till det mesta skattefinansierad. Och när medlemsantalet krympt så har i stället de olika kommunala och statliga bidragen ökat.
Sedan går det naturligtvis inte att sätta ett likhetstecken mellan ett stort antal medlemmar och en livlig och engagerad intern partidemokrati. Kvantitet är inte lika med kvalitet.
Ändå utgör medlemsraset ett kvalitetsproblem. När rekryteringsbasen smalnar minskar konkurrensen om och urvalet av dugliga politiker. Inflödet från ungdomsförbunden är för liten och behöver dessutom utmanas.
Jan Björklund brukar med rätta oroa sig för hur få det är som söker till lärarutbildningen och hur det påverkar kvalitén på de blivande lärarna.
Men när hörde vi FP-ledaren bekymra sig över hur få personer som faktiskt vill bli nya FP-medlemmar? Sedan 1991 har partiet halverats till omkring 18 000 medlemmar i dag.
Partierna kommer i allt högre grad tvingas söka politiker utanför sin traditionella krets - som när Göran Persson rekryterade Thomas Bodström. Eller som när Fredrik Reinfeldt utsåg Peter Norman till ny finansmarknadsminister. (Norman löste förstås medlemskap efter han hade tillfrågats.)
Det är alltså ett välkommen utveckling när partierna går utanför sina allt smalare medlemsregister. Risken är annars att kompetensflykten från politiken förstärks. Och då blir partiernas inre problem hela svenska folkets.
