Med mindre än två veckor kvar till valet går det inte längre att ägna sig åt önsketänkande. Vi kan mycket väl vakna upp till ett nytt Sverige den 20:e september, där ett främlingsfientligt parti med nazistiska rötter för första gången får plats i den svenska riksdagen.
Ett sådant mardrömsscenario kommer att kräva stort ansvarskännande från alla övriga partier. En första utgångspunkt måste vara att det block som samlat flest röster får uppgiften att bilda ny regering.
Sahlin eller Reinfeldt kan sedan välja att sondera marken på den andra sidan blockgränsen om de så önskar. Är Miljöpartiet villigt att gänga sig med alliansen för att möjliggöra en majoritetsregering? Eller är något eller några av alliansens partier redo att göra detsamma med de rödgröna?
Utsikterna för en sådan uppgörelse är dock små. Centern och Folkpartiet, som har pekats ut av Mona Sahlin som hennes förstahandsval, lär knappast vara villiga att slå ihop sina påsar med Lars Ohly och Vänsterpartiet.
Då är avståndet betydligt mindre mellan MP och alliansen. Men skulle de gröna verkligen kunna tänka sig att sätta sig i en regering som har gett grönt ljus till ny kärnkraft? Knappast.
Det mest realistiska är därför att utgå från att vi får en minoritetsregering efter valet om Sverigedemokraterna skulle bli tungan på vågen. Det innebär inte alls att kaos utbryter eller att regeringen i fråga gör sig beroende av SD, vilket Sahlin påstår.
Sedan 90-talet har vi en ny budgetlag som gör det möjligt för en minoritetsregering att få igenom sin budget givet att inte oppositionen går samman och enas om ett motförslag. I andra frågor blir det givetvis svårare. Regeringen får hanka sig fram med hjälp av hoppande majoriteter och räkna med att gå på pumpen emellanåt.
Men om båda blocken lovar varandra att vara så behjälpliga som möjligt i enskilda sakfrågor torde det fungera hjälpligt. Det är inte bara regeringens ansvar att hålla rent från SD-inflytande, utan också oppositionens.
En sådan modell har flera fördelar. Den är mer verklighetsförankrad än fixeringen vid en majoritetsregering till varje pris. Och den bevarar den grundläggande vänster-höger-konflikten i politiken. Erfarenheten från andra europeiska länder visar att det är livsfarligt att bilda storkoalitioner över blockgränsen som svar på ett främlingsfientligt hot. Det riskerar att göda extremismen ännu mer.
Mot den bakgrunden är det oroväckande att Sahlin och Socialdemokraterna driver en så konfrontativ linje i regeringsfrågan. I debatten har den misstagits för principfasthet. I själva verket riskerar den att skapa låsningar efter valet och att blåsa upp intresset kring SD.
Fredrik Reinfeldt har tydligt tagit ställning för principen att det största blocket bör få regera efter valet. Sahlin bör göra detsamma och lova att inte fälla en borgerlig minoritetsregering om alliansen har samlat flest röster.
