Lars Ohly skrattade. Och skrockade. Och glittrade med ögonen och log. Programledarna, Anna Hedenmo och Mats Knutson, var också ovanligt bubbliga.
Det var som om ingen tog det här med Vänsterpartiets åsikter och det stundande valet på blodigt allvar. Det lät mer som om två vuxna, vänligt men bestämt, försökte tala en rar men världsfrånvänd tonårsidealist till rätta.
Lars Ohly är makalöst världsfrånvänd. Hans inställning till Afghanistaninsatsen säger det mesta: Sverige ska ta hem sina trupper och i stället skicka bistånd. Men ska då biståndsarbetare skydda flickskolor mot talibanattacker? Nej, det ska afghanska trupper göra. Men om dessa inte är redo att ta över? Eh, jo, men liksom, talibanerna blir nog mycket snällare om inte elaka västerlänningar är där, tror Ohly. Och, hävdar han, det är INTE tack vare den internationella närvaron som afghanska flickor numera får gå i skolan. Utan tack vare - vadå?!
Hans världsfrånvändhet är närmast surrealistisk. Man påminns om Monty Python-sketchen där John Cleese vill anställa "tvillingparet" Eric Idle för att bygga en bro mellan Kilimanjaros två toppar.
Men till skillnad från den dubbelseende Cleese är Ohly snarare gravt enögd.

Inrikespolitiskt är Ohly och Vänsterpartiet också totala drömmare. På frågan om hur höga skatterna ska vara, exempelvis, svarar Ohly att det är fel sätt att se på saken. Man måste först inventera hur stora välfärdsbehov det finns och sedan ta in så mycket skatter som behövs för att täcka behoven.
Som om behoven någonsin kan mättas i ett land där medborgarnas standard och krav ständigt ökar.
Kom igen! Det är grundläggande kunskaper om hur det funkar!
Men om vi kan pressa tillbaka arbetslösheten, sade Ohly, så att vi den vägen får in mer skattepengar - då behöver vi kanske inte höja skatterna. Men några idéer för jobbtillväxt har han givetvis inte. Tvärtom. Han vill ha höga arbetsgivaravgifter och höga trösklar in på arbetsmarknaden. Och det är, tycker han, i princip bättre för en ung människa att gå arbetslös än att ha en visstidsanställning. Och så vill han ha sex timmars arbetsdag.
Inte vad man kan kalla ett vinnarrecept för mer välstånd, direkt.

Ohly tog tillbaka sin kuriösa idé om att ge elitfotbollsspelare skattelättnader för att "Sverige ska få in ett lag i Champions League". Men det är ingen tvekan om att Ohly åtminstone tar fotboll på allvar. Han kunde inte sluta prata boll.
Utfrågningen klargjorde att de rödgröna fortfarande är oeniga på många punkter. Ordentligt oeniga. Men även om de skulle hitta lösningar känns det rödgröna bygget, med Ohly som bärande vägg, som en konstruktion som man inte gärna vill promenera under utan ett pansarparaply.
Det känns osäkert.
De inom Socialdemokraterna som sägs ha tvingat Mona Sahlin att ta in Vänsterpartiet i den rödgröna alliansen - man måste fråga sig om de, när de såg Ohly i rutan denna kväll, kände att det var så himla smart gjort.