I dag samlas partiledarna i alliansen och regeringen för den traditionella sensommarträffen: en lång dags huggsexa mot natt på Harpsund. Vid sidan av valrörelsen måste ju faktiskt regeringsjobbet skötas.
Budgeten för 2011 ska slutförhandlas och statsråden gör en sista ansträngning för att maximera tilldelningen av pengar till respektive departement.
Här har Sverige faktiskt ett demokratiskt problem. Blir det maktskifte efter den 19 september så kommer de rödgröna ärva stora delar av alliansens budget. En ny regering har nämligen bara några veckor på sig efter valet att sätta sin egen prägel på budgeten som ska presenteras 12 oktober. Så var även fallet när regeringen Reinfeldt tog över hösten 2006.
Det är obegripligt och nonchalant mot väljarna att riksdagen inte kunnat ge en ny regering mer budgettid för en verklig chans att snabbare få igenom sin politik. Antingen måste valdagen tidigareläggas eller så måste budgeten flyttas fram. Hur svårt kan det vara?
I praktiken blir budgetförhandlingarna delvis ännu en förhandlingsrunda om alliansens gemensamma valmanifest. Då Reinfeldt i Almedalen fastslog att det inte blir några skattesänkningar förutom de utlovade till pensionärerna 2011 lär fokus inriktas på vilka ytterligare "välfärdssatsningar" som ska kunna levereras under valrörelsens slutspurt.
Men Reinfeldt & Borg är också medvetna om biståndspolitiken, det vill säga att ett speciellt bistånd måste riktas till de partier som ligger risigt till i opinionsmätningarna. Deras profilfrågor måste sponsras: så ett företagarpaket till Centern och näringsminister Maud Olofsson borde finnas i pappersbunten på bordet. Likaså någon sjukvårdssatsning till KD och socialminister Göran Hägglund.
Valtaktiska överväganden från "arbetarepartiet" Moderaterna innebär att Centern inte ens kommmer få ett lillfinger när det gäller någon förändring av arbetsrätten. Det är synd. Las behöver moderniseras för de mindre företagens och för entreprenörernas skull, alltså sådant som även Lars Ohly säger sig gilla. Reinfeldt borde sluta fega och åtminstone kunna bjuda in arbetsmarknadens parter till en förhandlingsrunda.
På motsvarande sätt försöker Reinfeldt begrava alliansens vallöfte från 2006 om en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Med a-kassan har alliansen fortfarande chansen till en historisk trygghetsreform som borde kunna bli en valvinnare.
Mona Sahlin har oerhört svårt att motivera sitt motstånd mot att staten ger ekonomisk trygghet vid plötslig arbetslöshet, samtidigt som hon omfamnar principen om att en statlig inkomstförsäkring måste finnas vid plötslig sjukdom.
Att fackliga egenintressen tillåts styra även under en borgerlig regering är beklagligt. En miljon svenskar utanför a-kassan ska vara en central valfråga.
