Det bor nio miljoner människor i Sverige. Det motsvarar Tokyos befolkning, drygt. Man tycker att en så liten folkgrupp, i ett så rikt land som Sverige, skulle klara en grundläggande välfärdsuppgift: att ge alla medborgare lika bra vård oavsett i vilken "Tokyoförort" de bor.
Men så är icke fallet. Larmen kommer med jämna mellanrum. Exempelvis har patienter med lymfcancer som behandlas i Lund dubbelt så stor chans att överleva som sina olyckssyskon i Blekinge. Och det är åtta gånger vanligare att man behandlas med allergivaccin i Halland än i Gävle, avslöjade Dagens Medicin tidigare i år.
Denna grundläggande ojämlikhet beror på att Sverige har en politisk-medicinsk nivå som heter "landsting". Landstingen skiljer sig åt beträffande hur de organiserar och prioriterar inom vården.
Vården skulle bli mer likvärdig över landet om staten tog över ansvaret.
Moderaterna vill stärka den statliga styrningen. Det är bra. Men partiet har övergivit idén att lägga ner landstingen. Så brukar det vara i den politiska världen: partier i maktställning vill sällan att "deras" landstingsråd förlorar sina jobb.

Makten i sjukvården måste förskjutas från politiker till medborgare/patienter. Där kommer det fria vårdvalet in. Alliansens valfrihetsreform har ökat patientinflytandet och tillgängligheten. Och nu kallar till och med socialdemokrater fritt vårdval en "rättighet". Oppositionen accepterar med sitt "Hälsoval Stockholm" delar av vårdvalsreformen. "Vårdpengarna dit patienten vill!" är ett av slagorden, talande nog.
De rödgröna lovar också att satsa på social rättvisa när vårdpengarna pytsas ut. Det är mycket bra. Men just tillgängligheten är en viktig faktor för att utjämna hälsoklyftorna, enligt Socialstyrelsen, och där har vårdvalet som sagt varit framgångsrikt. Traditionellt har vänstern en förkärlek för tanken att alla ska stå i samma jättelånga vårdkö. Plågsamt, men jämlikt.
Men så fungerar det alltså inte. De som kan, kommer alltid att ta sig förbi den jättelånga kön. Kvar blir de svaga.
De nuvarande regeringspartierna har långt ifrån skött sina valfrihetsreformer exemplariskt. Tidigare i år förklarade kammarrätten att avknoppningen av tre vårdcentraler inte ens kan överklagas - Stockholms läns hantering har varit för bristfällig. Priset hade legat långt under marknadsvärdet. Slarviga privatiseringar förskräcker. Men lösningen är att hitta en bättre väg framåt, inte att rulla utvecklingen bakåt.

Det viktiga för alla partier är rimligen att vården organiseras så att vi får så mycket och så bra vård - solidariskt finansierad och given efter behov - som möjligt.
Det är ingen lätt uppgift att lösa, hur förnuftigt man än går tillväga. Men att sätta upp extra höga hinder i form av prestige, dogmer och nostalgi - det är oförsvarligt.