Vi går mot ännu ett val där de politiska blocken tävlar med varandra i välfärdssatsningar. Snart kan dessa budgivningar vara ett kuriöst minne från en svunnen tid.
Sverige må ha Europas bästa statsfinanser, men de lär gröpas ur som en schweizerost om vi inte lägger manken till. I takt med att en allt mer välfärdskräsen befolkningen får gråare hår kommer vårdkostnaderna att stiga mot skyarna.
Om vi ska kunna betala notan måste skatten inom 25 år höjas med 12-13 kronor per hundralapp, enligt en prognos från Sveriges kommuner- och landsting. En bättre lösning vore att rejält öka antalet arbetade timmar. Ett sätt att göra det är att höja pensionsåldern. Det är inte rimligt att man har rätt att ta ut pensionen redan som 61-åring, en ålder då många numera har mycket krut kvar.
Gränsen borde höjas till 63. Samtidigt bör man uppmuntra alla som kan och vill att fortsätta jobba, oavsett hur gamla de är.
Det har regeringen gjort genom införandet av jobbskatteavdraget. Att de som väljer att fortsätta arbeta betalar lägre skatt än de som går i pension är utmärkt. Även pensionärerna vinner på det. Om fler arbetar ökar tillväxten och därmed även pensionerna.
Det som Socialdemokraterna ohederligt kallar "pensionärsskatt" är en god och framsynt konstruktion. Problemet är att syftet med den motarbetas av de märkliga avdragsreglerna för privat pensionssparande. Genom avdragsmöjligheten subventioneras i praktiken tidigarelagda pensionsavgångar. Det är samhällsekonomiskt vansinne.

Framtiden har en tendens att komma snabbare än vad man tror och ska vi slippa baksmällan krävs en ordentlig tillnyktring. Det faktum att Miljöpartiet fortfarande förespråkar friår - långvariga betalda ledigheter - säger något om hur liten insikten om den samhällsekonomiska utmaningen ännu är. Diskussionen måste handla om hur vi kan jobba mer, inte mindre. Enligt rapporten som den så kallade Borgkommissionen presenterade i juli måste ett genomsnittligt arbetsliv förlängas med otroliga tio år om vi på så sätt ska kunna finansiera välfärden som vi känner den. Troligen behövs andra åtgärder. Men längre arbetsliv är en viktig pusselbit.
Arbetslinjen må för vissa kännas krass eller översittaraktig. Men alternativet är en välfärd som faller sönder och inte omfattar alla. Vill vi även i framtiden ha vård i världsklass måste vi ligga i.