Sven Otto Littorin (M) har, eller har inte, köpt sex. På något sätt har den frågan blivit: Fredrik Reinfeldt försökte, eller försökte inte, hjälpa sin partikollega att lura svenska folket.
Det eventuella sexköpet är i dag preskriberat och Sven Otto Littorin har avgått. Att besvärande frågor reses om en av Reinfeldts ministrar hade kunnat sluta där, med en personlig motgång följd av en ministeravgång.
I stället har smutsen stänkt över hela regeringen, helt i onödan.

Det är på tisdagen som Aftonbladets reporter ställer frågan om Sven Otto Littorin har köpt sex. Han får inget svar. Samma kväll hålls ett krismöte som utmynnar i Littorins avgång. Men när saken offentliggörs nästa morgon kommenteras aldrig brottsanklagelserna. Littorin går inte till sin utlovade intervju med Aftonbladet.
I stället försöker han kasta ut villospår, genom att motivera avgången med påminnelser om sin svåra vårdnadstvist och privatlivets helgd. Den avgående ministern attackerar medierna för intrång i hans och familjens affärer, och tvingar på så vis Aftonbladet att lägga korten på bordet, trots att han vet att tidningen sitter med trumf på hand.

Det brukar sägas att anfall är bästa försvar, men det gäller inte den som vet att han kommer förlora konfrontationen.
Visst, det var säkert en panikreaktion. Att Littorin inte vill diskutera sexköpsanklagelser offentligt är fullt begripligt, även om det knappast är försvarbart. (Det är ett brott och han var en tung makthavare; det har pressen rätt att undersöka.)
Desto märkligare är att även statsministern låtit sig dras in i denna sjaskiga härva, genom att låtsas att han inte kände till Aftonbladets uppgifter. Och det - vilket är det verkligt besynnerliga - trots att både han och Littorin måste ha begripit att saken inte kunde tystas ner. Minst en tidning, och snart hela landet, visste ju att Littorins avgång uppenbarligen berodde på något helt annat än att familjen stod under press, nämligen anklagelser om lagbrott.

Reinfeldt ville förstås bara döda frågan, men det gör man inte genom att låta ryktesspridningen fortsätta. Att spela med i Littorins charader ända tills Aftonbladet valde att precisera sina dunkla antydningar var en strategi som aldrig hade någon chans att hindra skandalen från att brisera. Det enda den åstadkom var att helt i onödan sylta in M-ledningen i den avgångne arbetsmarknadsministerns privata trassel.
Kanske var det ett försök att stödja en vän och kollega, som faktiskt varken är dömd eller ens åtalad för ett brott. Men Sveriges statsminister har andra uppgifter än att hålla kamrater om ryggen när det blåser. En av dem är att se till att regeringen slipper plikta för en enskild ministers verkliga eller påstådda snedtramp utanför tjänsten.