Statsminister Fredrik Reinfeldt vet att regeringen har dåliga opinionssiffror bland kvinnor. I partiledardebatten gav han därför nästan varje argument kvinnovinkel. Jobbskatteavdraget är särskilt bra för alla de lärare och undersköterskor som tycker att arbetet lönar sig för dåligt.
Ordning och reda i statsfinanserna är viktigast för kvinnor eftersom de i högre grad än män arbetar i offentlig sektor, som fått högre statsbidrag tack vare den välavvägda ekonomiska politiken.
Denna taktiskt betingade kvinnofixering riskerar att trötta snarare än övertyga väljarna.
Sahlin menade att kvinnor inte bryr sig så mycket om kronor och ören i den egna plånboken utan heller ville få fler arbetskamrater. Och högre ersättning till sina sjuka och arbetslösa systrar, och bröder, får man förmoda.

Arbetslinjen mot bidragslinjen blir huvudfrågan i valet. Det blev tydligt också genom att de rödgrönas stjärna, Miljöpartiets Maria Wetterstrand, ägnade mycket mer tid åt att tala ersättningsnivåer och kritisera regeringens förändringar i sjukförsäkringen än åt att tala miljöfrågor. De lyste med sin frånvaro. Liksom vinterns heta debattämne - pensionärerna.
Frågeuppdelningen inom regeringsalliansen är klar. Moderaterna talar statsfinanser, arbetslinje och lägger lite "kunskapslinje" på slutet. Annars får Folkpartiet och Jan Björklund göra mos av de rödgröna i skolfrågan. Centern och enkannerligen Maud Olofsson får fortsätta med sitt företagande medan Kristdemokraterna tar det affischvänliga vallöftet - max 4 timmar på akuten. Samt försvaret av nuvarande fastighetsskatt, oegentligt kallad avgift.
Uppdelningen bland de rödgröna är mer oklar. Maria Wetterstrand rörde sig över de flesta områden, liksom Mona Sahlin. Sahlin med mer retorisk elegans. Valet att låta vänsterns Lars Ohly gå loss som en okopplad pitbull om fördärvligheten med vinster är obegripligt. De rödgrönas redan svaga ställning i storstäderna - där många medborgare har möjlighet att välja vård, omsorg och skolor av olika producenter och uppskattar valfriheten - stärks knappast av detta dogmatiska angrepp. Det lär sprida osäkerhet om att S och MP verkligen lyckas få V att gå fot i frihetsfrågan.

För att de rödgröna ska kunna vinna krävs att väljarvurmen för Miljöpartiet håller i sig. Men det är sannolikt att Wetterstrands dragningskraft är svagare än Ohlys repellationsförmåga bland grönliberelerna. Rätten att få välja i vardagen går före en vag känsla av att satsa klimatsmart. Sahlin gör nog bäst i att sätta munkorg på honom.
Men regeringen bör inte fullt så tillbakalutat lita på att medborgarnas bristande förtroende för Mona Sahlin, och Lars Ohly, leder till omval. Det krävs bättre besked om vad man vill än de som gavs i partiledardebatten. Mer av samma är inte tillräckligt konkret, och ingen upplyftande berättelse om framtiden. Att säga föregångsland räcker inte, ens om man säger det nio gånger.