Anna Dahlberg: Där för att stanna

Fascinerad färdas jag längs den aprikosfärgade muren som aldrig tycks ta slut. När jag frågar om det går för sig att stanna och ta bilder blir det ett bestämt nej. Om det beror på säkerhetshänsyn eller mer politiska hänsyn kan jag inte avgöra.
Mycket kring den nya supersize-ambassaden tycks hursomhelst höljt i dunkel. Inflyttningsdatumet exempelvis har skjutits upp flera gånger, och nu heter det att flytten troligen kommer att inledas någon gång under det första halvåret 2008.
Området var ursprungligen tänkt att rymma 21 byggnader – däribland en biograf, affärer, restauranger och en brandstation – men behoven sägs nu kräva ytterligare tillbyggnader.
Det är svårt att missa symboliken i upprättandet av en gigantisk amerikansk ambassad i Bagdads hjärta. Det sänder inte precis signalen att USA tänker lämna Irak så fort säkerhetsläget tillåter. Ett annat tecken på att USA planerar för en långvarig närvaro i Irak är förberedelserna för att behålla sex bestående (”enduring”) baser i Irak.
Logiken bakom dessa planer talar för sig själv.
Till att börja med räknar USA med att behöva ha kvar vissa styrkor i Irak under ett betydande antal år, som ett skyddsnät. Men USA vill förstås få något tillbaka också efter att ha offrat så många miljarder och så mycket blod i ett tröstlöst krig. Irak ruvar på världens tredje största oljereserver och är ett nyckelland i det strategiskt viktiga Persiska viken. Genom att knyta Irak till sig som allierad skulle USA kunna mota tillbaka Irans växande inflytande i regionen.

Priset för dessa ambitioner riskerar dock att bli högt. I slutet av nästa år löper FN-mandatet i Irak ut och USA och Iraks regering kommer i stället att förhandla fram ett bilateralt avtal som ska diktera villkoren för USA:s framtida närvaro i landet. En första principuppgörelse om detta strategiska partnerskap – som bland annat väntas innehålla en gräddfil för amerikanska investerare – undertecknades i slutet av november.
Mitt intryck efter två veckor i Irak är att dessa avgörande förhandlingar har satt munkavle på USA. Amerikanska tjänstemän medger att de är enormt frustrerade över al-Maliki-regeringens passivitet, men i stället för att slå näven i bordet låter de ofta som presstalesmän för nämnda regering.
Det dras paralleller till USA:s medborgarrättskamp, till kvalen innan konstitutionen kom på plats och det ena med det tredje. Som om det vore USA:s uppgift att komma med ursäkter för al-Maliki-regeringens oförmåga att leverera!

Faktum är att Iraks regering inte har lyckats driva igenom en enda av de avgörande lagar som skulle kunna skapa försoning i landet: exempelvis av-baathifieringen, fördelningen av oljan, grundlagsändringarna och lokalvalen.
Länge hette det att säkerhetsläget gjorde det omöjligt att komma vidare i den politiska processen. Nu vet jag inte vad al-Maliki skyller på. För Irak är det hursomhelst fatalt att ha en regering som aldrig tycks missa ett tillfälle att missa ett tillfälle.
Det nya lugnet i Irak har skapat en unik möjlighet att få till stånd en fredlig uppgörelse mellan shiiter, sunniter och kurder. Men detta fönster kan snart blåsa igen om regeringen fortsätter att rulla tummarna.
I det ljuset känns den amerikanska flatheten och hands off-attityden direkt oansvarig. Kanske är det så som vissa hävdar att USA inte har några egentliga påtryckningsmöjligheter på Iraks regering längre.
Jag misstänker dock att USA ligger lågt för att inte störa nästa års strategiska partnerskapsförhandlingar. Det är i så fall illa – både för USA:s soldater, som riskerar livet varje dag på fältet, och för alla stackars vanliga irakier som förgäves väntar på ett slut på våldet.