Linna Johansson: Drougge skriver ju för sitt liv!
Jag brukade tro att det inte gjorde det. Maja Lundgren hade skrivit ett före, efter, bortom sammanbrottet. Unni Drougge något annat. Där Lundgrens bok tecknades i illrött är Drougges ”Boven i mitt drama kallas kärlek” becksvart.
Det är en skräckhistoria i våldsam gotisk stil, en dockteater bebodd av fula marionetter.
Kultursidorna hade förstås funnit sina två gemensamma nämnare långt innan böckerna ens var utlästa. För det första: masochismen. På Aftonbladets kultursida outar Ann Charlott Altstadt (23/9) sin okunskap som vore den en tillgång:
”Jag vill ändå ställa de förbjudna frågorna. Varför hamnar vissa kvinnor där och varför stannar de?”.
De förbjudna frågorna? Ah. Låt mig gissa? Tossiga kvinnor? Urkvinnligt handlingsförlamade? Visst är det väl ändå så att vissa kvinnor liksom söker upp… ?
”De kvinnor som stannar är nämligen extrema i sin smärt- och stryktålighet”, gissar Altstadt. ”Jag är övertygad om att de också måste ha ett särskilt narcissistiskt drag som svarar positivt på störda män med sociopatiska egenskaper.”
Altstadt, låt mig ställa en fråga: Hur förbjuden är en fråga om den vibrerar i luften varje gång någon bekänner ett misshandelsförhållande?
Om det finns forskning att tillgå men man vägrar ta den till sig för glädjen att ställa de f ö r b j u d n a frågorna. Är de då förbjudna?
Där har ni den ena. Den andra? Hämnerskan. Det ena hänger ihop med det andra. Logiken går igen överallt, i recensioner, i bloggar och ser ut såhär: en svag människa måste ta till tjuvknep. Skvallra och ha sig.
”Alla är med”, fnyser Jessika Gedin föraktfullt. I fyrans morgonteve får Drougge frågan varför hon nämner sin förövare vid hans rätta namn.
Till att börja med: ”alla” är verkligen inte med. I Drougges bok är det bara hon och han i ett enda oåtkomligt universum.
Den här hösten är jag ledsen å våra kulturkritikers vägnar. Har ni inte gjort några erfarenheter, människor? Hur kan ni bara närma er vittnesmål med futtiga kategorier som bra eller dåligt? Äkta eller oäkta?
Vad sägs om nödvändigt? Livsviktigt?
Jag vill påstå att detta är den röda tråden mellan flertalet kvinnliga författarskap just nu. Drougge får frågan om hon inte ”var rädd för vad han skulle tycka?”. Klart hon är! Det är ju detta saken gäller.
Har man en gång mött en människa som vela tillintetgöra en är livet aldrig mer detsamma. Drougge har aldrig rest sig, hon har bara kravlat, långsamt, en bit bort.
Hon vet att från och med nu kommer hon aldrig vara trygg igen. Det är ett slags testamente.
För Drougge har funnit sina systrar. De som blivit ihjälskjutna genom dörrar, överkörda, knivhuggna, brända. Kvinnor som kanske till slut berättade men aldrig skrev ned.
Att berätta är aldrig detsamma som att skriva. Det finns en anledning till att män fruktar skrivande kvinnor. Det står ju kvar. Det går inte att avbryta, komma med invändningar, solka ned med eget hobbytänk a la Altstadt.
Om detta tänker jag berätta! Dör jag så vet ni varför! Ja, jag läser hennes bok som ett testamente. Över henne eget liv, men också över andras.
Av Linna Johansson
linna.johansson@expressen.se
