Ann-Charlotte Marteus: Folkhemsrasisten - en sorglig figur

Fem procent av svenska, icke-muslimska ungdomar tycker riktigt illa om muslimer. Men det är inte den enda kategorin människor de har nedvärderande, aggressiva idéer om.
De tycker i stort sett lika illa om homosexuella och judar.
Det kan man läsa i Jens Otterbecks och Pieter Bevelanders studie ”Islamofobi” (Forum för levande historia). Det är väl ingen nyhet, och inte särskilt förvånande. Men det är ändå intressant att vila i tanken ett ögonblick: om 350 000 fransmän hade kommit till Sverige under de senaste två decennierna, eller 350 000 irländare, hade de här fem procenten avskytt dem lika entusiastiskt som de nu avskyr muslimer.
Och hade det bara bott heterosvenssons i Sverige hade de riktat sitt hat mot folket i grannbyn eller grannsocknen: De där lata, hala svinen i Kråkelbo som super och slår sina fruar, stjäl våra systrar, dansar konstigt och tjuvfiskar i vår å... Nu djeflar!
Om inte annat, kan det vara bra att påminna sig detta när sverigedemokrater, med skenheligheten drypande i ögonvråna, försvarar sitt intoleransprojekt med att de är så rackarns upprörda över ”muslimernas kvinnosyn”.

Forskarna har djupanalyserat nästan 10 000 ungdomars enkätsvar om tolerans.
Studien visar att den typiska, unga islamofoben är en pojke. Han är rastlös, aggressiv och har empatibrist. Han har lågutbildade föräldrar, funkar dåligt i skolan, känner sig utanför och har stereotypa idéer om manligt och kvinnligt. Han dricker mycket och om han går på gymnasiet, är det på det
individuella programmet.
Han bor ofta i en mindre industristad med hög arbetslöshet och stor invandrarkoloni.
Den här gärningsmannaprofilen säger en del om vad samhället kan göra för att bygga bort intolerans.
Industrisamhällets mansroll är en uppenbar bov i dramat. När den borrande, byggande, bärande svenske mannen tappar fotfästet letar hans son efter en fiende.
Och när industrier läggs ner och bara spökstäder med trögrörliga arbetslösa och pensionärer återstår, gror intoleransen.

Det dummaste beslutsfattarna kan göra i det läget är att fylla de tomma lägenheterna i spökstaden med nyanlända flyktingar.
Då får man en verklig häxbrygd. Då får man Landskrona.
Människor mår bäst av att bo där jobben finns. A-kasseregler som förhindrar tillväxten av arbetslöshetsgetton i slumrande orter är bra för folkhälsan, även om omställningen kostar på i det korta perspektivet.
Och invandrare vet precis vad de gör när de flyttar till storstäderna. Där finns inte bara jobben, där är också rasismen minst.

Skolan är, som alltid, en viktig faktor. Socialdemokraterna lyckades med konststycket att skapa en skola som INTE är klassutjämnande. Samtidigt skedde en nedvärdering av praktisk yrkeskunskap.
Den notoriskt höga, svenska ungdomsarbetslösheten är också en möjlig grogrund för intolerans – för att inte tala om det hopplösa förtidspensionerandet.

Nu ska inte fan målas på väggen. Svenska folket har motstått främlingsfientlighetens locktoner relativt väl.
Det jämlika välfärdssamhällets friska grenar – som socialdemokratin förstås ska ha en eloge för – har burit hälsofrämjande frukter.
Men vi är inte immuna, och den förra regeringens missgrepp har skapat öar av frustration.
Sverigedemokraterna kan komma in i riksdagen – och deras intolerans kan smitta.  I studien står det, oroande, att ”i de kommuner där sverigedemokraterna har mandat finns en starkare generell intolerans (bland dem som svarat på enkäten) än i de kommuner där de inte har mandat.”
Normaliserad islamofobi? Epidemisk intolerans?
Regeringens strategi mot det sociala utanförskapet måste lyckas.

Av Ann-Charlotte Marteus
ann-charlotte.marteus@expressen.se