Aaron Israelson: Chilla med reggaen

Yellowman, Capleton och Anthony B riktade en bön mot Jah och spände fast säkerhetsbältena. Väl inhysta på reggaefestivalen i Uppsala lär de ha häpnat över vårt arktiska land, bebott av så sällsynt stränga puritaner. Som bussar poliser på sävliga ungdomar. På en festival som enligt polisen härjats av... ja, vadå? Jo, ett ”väldigt lugn”.
Ändå inrättades en polisstation på området. Man omhändertog 260 personer för brott mot narkotikalagen. Utöver den massiva polisinsatsen präglades Uppsala reggaefestival – förutom musiken – mest av barnvagnar.

 Där fanns barnteater, eldslukare och ormtjusare, jonglerare och enhjulingar. Det doftade mer av langos än av cannabis. Stämningen förde tankarna inte så mycket till en opiumhåla i Shanghai som till Stockholms Vattenfestival. Fast på Vattenfestivalen var det inte många som drack vatten. Reggaespektaklet är mer nyktert.

Svenska puritaner? Vilket skämt. Den jamaicanska reggaestjärna som till äventyrs dröjer sig kvar i vår nordeuropeiska avkrok efter kulturkrocken på Uppsalaslätten kanske får tillfälle att stifta bekantskap med den sed vi kallar kräftskiva: lustiga hattar, färgglada lampor och allsång. Än så länge kan gräsrökande bängskallar från hela världen relatera. Men sen: cro-magnon-fylla, brutalt infekterade släktkonflikter och nakna män som slåss med yxa.

Om någon av reggaeartisterna varit på Hultsfred vet han att berätta om flickor som krälar i spyor, artister som får ölburkar slängda emot sig och folk som sover i lera. På Hultsfred ser man snubbar puckla på varandra med knutna nävar. Från Uppsala reggaefestival rapporteras inte en enda misshandel.
Men kopplingen till narkotika bekräftas av breda befolkningslager. Nazisajten patriot.nu ger besked om att ”knark och reggae är synonymt med varandra”. Men också tidningen Barometern konstaterar att ”reggae och droger tydligen hör ihop”. Liksom polisen som slår en järnring runt alla rastaflätor på Uppsalaslätten.
Dålig research. Första träffen vid en googlesökning på ”reggae” och ”drugs” är Pato Bantons låt All Drugs Out: ”It might sound funny but this ain’t a joke. It’s an all out attack against crack and coke. LSD and opium are in the same boat.” Faktum är att en rastafari avskyr både Babylon och knark.

Med ett undantag förstås: Ganja. I rastafarireligionen är Jamaicas gröna guld ett sakrament. Givetvis förekommer avsevärda mängder cannabis inom hörhåll för varje scen där en reggaeartist står vid micken.
Och i Sverige är cannabis knark. Mot knarket har vi utropat krig. På 90-talet mer eller mindre utrotades technokulturen av kriget mot knark. För några år sen ville politiker och polis stänga ner även reggaefestivalen.

Missförstå mig rätt: cannabis är ingen hälsokur. Reggaefantaster som rökt en jamare har ingen chans att springa ifrån nitiska poliser, de som greps i helgen kan mycket väl ha glömt det när de vaknar i morgon och Bob Marley dog av cancer i stortån – så klart livsstilsrelaterat. Men i en verklighet plågad av människohandel, gangsters och alkoholrelaterat våld önskar jag mig att lagstiftare och poliser ville se över prioriteringarna.
Problemet med reggaekids som röker på kan de med varm hand överlåta åt Folkhälsoinstitutet. ”Coming in from the cold” sjöng Bob Marley efter en längre sejour i Stockholm. Kom in i matchen, tänker nog reggaestjärnorna på väg hem till värmen från en iskall brottsplats i Uppsala.

Av Aaron Israelson
aaron.israelson@expressen.se