Johannes Forssberg: Mitt möte med en pedofil

En pedofilhemsida skakar Sverige.
Den innehåller pamfletter som argumenterar för pedofilins rättfärdighet. I feta tidningsrubriker kan man läsa att pedofilsidan ”skyddas av lagen”, som om yttrandefriheten plötsligt är en nyhet.
Upprörda röster menar att en yttrandefrihet som ger pedofiler rätt att vädra sin ruttenhet är orimlig.
För mig är själva idén med yttrandefrihet att den också omfattar groteska yttranden.
Men även om jag inte vill bestraffa pedofilernas åsikter så äcklas jag verkligen av dem.

Jag har nämligen hört dem förr, under en kväll jag inte gärna påminner mig om.
Det var göteborgsk senvinter, vindarna isade och regnet studsade som pilar mot asfalten.
Jag väntade på att en man med böjelse för småflickor skulle uppenbara sig.
Vi hade tidigare mötts i ett obskyrt nätforum, jag behövde honom i en artikel.
Även då pågick en pedofildebatt och lynchstämningen vibrerade. Pedofilhatet tycktes vara det enda samhället på allvar kunde förenas i. En av de sista stora, trygga gemenskaperna.
När två män hängde sig i ett häkte efter att ha ertappats med barnporr läste jag glada tillrop på internet.
Jag hatade förstås också pedofilers handlingar, men jag tyckte att hatet mot själva pedofilerna var ociviliserat, jag föreställde mig att de mest av alla förbannade sin läggning.
Jag ville skriva om en pedofil som aldrig skulle göra närmanden mot barn.
En vanlig man, men med ett fasansfullt öde som han avskydde och bekämpade.
Artikeln var redan färdigskriven i mitt huvud. Jag behövde bara dekorera den med några pratminus.

Jag väntade länge den kvällen. Under en kuslig halvtimme trodde jag att varje man som kom gående mot mig var pedofil.
Men så kände jag plötsligt en näve knacka mot min axel. Med sitt stripiga, rygglånga hår och sin stirriga blick såg den unga pedofilen inte alls ut som den präktiga man jag föreställt mig.

Vi vadade genom den uppblötta jorden, långt bort, för att hitta en plats garanterat fri från människor. Han hade förklarat att han kunde bli mördad om någon hörde vad han sa och jag tvivlade inte på det.
Pedofilin hade gått upp för honom i 15-årsåldern, då han började se grannarnas småflickor i ett nytt ljus. De gillade honom och han gillade dem, sa han.
Tonåren blev sedan en olycklig tid av självhat och tröstlöshet. Men det hade han kommit över nu sa han, med plötslig stolthet i rösten.
Till min förskräckelse märkte jag att han inte var ”min” ångerfulla pedofil. Han var en övertygad pedofil.

Sexuella övergrepp mot barn är hemskt, sa han och rättade till sin vindtygsjacka. Men de begås inte av pedofiler utan av vanliga heterosexuella män. En riktig pedofil älskar barn och har bara sex med barn som vill.
Som vill?!
Ja, barn kan samtycka till sex, försäkrade pedofilen. Det visste han eftersom han ”varit ihop” med ett. Hon var en tolvåring med besvärliga hemförhållanden, han var hennes elevstödjare.
Om 40 år skulle ingen ens lyfta ögonbrynen åt deras relation. Då kommer pedofili, liksom homosexualitet en gång, vara accepterat. Det var hans övertygelse.
”Nu jobbar jag på dagis.”, hann pedofilen säga innan jag avbröt intervjun.
Jag har aldrig känt mig så skyldig som när jag småsprang bort genom leran.
Artikeln lämnade jag aldrig in.

Och mötet förträngde jag fram till i somras. Då läste jag att en 25-åring hade våldtagit en sjuårig flicka vid en lek-plats utanför Göteborg.
Jag fick för mig att det var han. Men det kan ju ha varit vilken pedofil som helst egentligen.

Av Johannes Forssberg
ledare@expressen.se