Eric Erfors: Upp i det blå
Plötsligt var omsorgen om skattebetalarnas miljarder som bortblåst. 5- 6 miljarder i stöd till SAS i februari varje år har nu blivit en skandinavisk tradition och där Sverige i egenskap av huvudägare - 21 procent - tvingas ta den största notan.
Snart är det väl dags för en speciell flaggdag: "Den stora statsstödsdagen." Regeringarna i Oslo, Köpenhamn och Stockholm kan fira med flaggor och tårta att de blåst folken på ytterligare några miljarder.
Ja, jag försöker vara ironisk. Det är nämligen svårt att låta bli, speciellt när jag ser reklamen "Alltid ärliga priser på sas.se". När blev statssubventionerade biljetter ärliga?
Till saken hör förstås att alla konkurrenter, utan skattebetalarnas miljarder i ryggen, får svårare att tävla mot det dopade SAS. Flygbolagen kommer åter att protestera hos EU-kommissionen och kräva att nyemissionen prövas mot EU:s statsstödsregler.
Hur många gånger kan egentligen en stat under eufemismen "nyemission" stötta en sliten gammal nationalklenod?
EU-rätten medger visserligen den här sortens kapitaltillskott, förutsatt att det sker på marknadsmässiga villkor. Men på Statsstödsdagen sätts ju marknaden ur spel när de tunga statliga ägarna bestämmer villkoren.
Gissa vilket flygbolag som var ytterst upprört över italienska statens nödlån till Alitalia. Jo, SAS. Och vilket statsråd ansvarar för konkurrenspolitiken i regeringen? Jo, Maud Olofsson. Ibland överträffar verkligheten ironin.
För inte så länge sedan, i mitten av december 2009, fastslog Maud Olofsson att staten inte tänkte ge mer pengar till SAS. I SAS interntidning Stories motiverade Olofsson beslutet med att "Jag tror inte skattebetalarna är beredda att skjuta till mer pengar till SAS nu."
Tänk vad klokt sagt! Och det torde fortfarande vara en korrekt sammanfattning av stämningsläget i nationen. Men det löftet svek hon alltså, flip-flop-Maud. Efter att ha pytsat in 1,2 miljarder förra året blir det nu alltså ytterligare en miljard som försvinner in i Core SAS egen Bermudatriangel.
Denna gång villkorar dock ägarna utdelningen av skattemiljarderna: Facken måste först acceptera avtalen med SAS om nödvändiga kostnadsbesparingar.
Vi är nog många som förundras över detta plötsliga uppvaknande. Inte kan väl exempelvis strejkande och obstruerande danskar vara en nyhet? Hur kan det komma sig att Maud Olofsson, och hennes norska och danska kollegor, inte ställde just de kraven på facken för ett år sedan, i samband med den första nyemissionen?
Ett svar är att detta visar hur olämpligt det är med statliga ägare. Ansvariga politiker vill i sin ägarroll i det längsta undvika konflikter med facken.
SAS borde självfallet säljas till någon lämplig intressent. Det vill i och för sig regeringen, men inte nu med hänvisning till att det vore en dålig affär för skattebetalarna. Inte heller en eventuell rödgrön regering i höst säljer SAS (även om MP säger: sälj). Socialdemokraterna låter som ett regeringseko: Inte sälja nu, "när bolaget blöder".
Vad talar egentligen för att ett ännu mindre SAS, med enorma kapitalbehov för att förnya flygplansflottan och med fortsatta förluster blir en bättre affär i framtiden?
Tyvärr måste jag säga "välkommen om ett år". Oavsett vad näringsministern heter då blir det i februari 2011 åter dags att fira Statsstödsdagen. Tid för avgång, gå till gaten och så blåser de skandinaviska regeringarna skattebetalarna igen.
Av Eric Erfors
eric.erfors@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan