Ann-Charlotte Marteus: Vi behöver er, feministmän
Min första teori, när jag läste om gripandet av sexbrottsmisstänkte polischef Göran Lindberg, var att hans feminism var en del av sexleken, att jämställdhetsivern under dagen gav krydda åt nattens övergrepp.
Men så kom jag att tänka på alla dessa moralistiska tv-pastorer i USA som förr eller senare hittas på något sjaskigt motell tillsammans med en prostituerad.
Låtsas de bara tro på en sträng Gud? Knappast. De tror nog på vad de lär. Att leva som man lär är en helt annan sak.
En man som kallar sig feminist har moralisk resning. Det är stort att inse att det egna könet förtrycker det andra och att vilja ändra på det.
Det är beundransvärt att se bortom det snäva egenintresset och särskilt beundransvärt av en man att solidarisera sig med kvinnor. Den klassiska manligheten bygger ju på att män noga aktar sig för tjejbaciller och med livet som insats undviker att uppträda frökenaktigt.
Att kalla sig feminist är, i förhållande till den strängaste mansnormen, att kastrera sig. Därav "Kapten Klänning".
Men feministiska insikter är intellektuella. Att praktisera sin feminism - göra halva jobbet i hemmet, ta pappaledigt, inte avbryta kvinnor, befordra kvinnor, tysta bastusnack, låta dottern rasa och klättra - är något annat.
De män som lever helt jämställt är troligen ovanligt karaktärsfasta i allt de gör. Det vanligaste är säkert att de börjar optimistiskt, faller in i gamla vanor, glömmer, börjar om första januari, kompromissar och så vidare.
Så där som man gör med ideal.
Och uppenbarligen kan en feministman våldta och utnyttja kvinnor och flickor sexuellt. Och han använder antagligen samma bortförklaringar som andra svenska brottslingar av den typen.
Det förhållandet säger mer om den mänskliga naturen än om feminismen.
Lindbergaffären kan ses som ett motbjudande kvitto på att jämställdhet är mainstream i Sverige. Men kan affären också innebära en backlash? Kommer män att tveka att kalla sig feminist, framöver, av rädsla för att misstänkliggöras, ungefär som manliga förskollärare lätt misstänks vara pedofiler?
Det vore förfärligt. Om genusmedvetna avantgardemän backar tillbaka in i herrlaget minskar trycket på alla män att tänka och handla jämställt.
Och då faller frågan på dagordningen.
Här skulle politiker kunna göra en insats. Lars Ohly är feminist. Anders Borg likaså. Men Fredrik Reinfeldt är en av många män som stegrar sig för f-ordet - trots att det numera talas högt om könsmaktsordning inom Moderaterna.
Reinfeldt gillar inte etiketter, säger han. Det duger inte som argument. Demokrat är en etikett. Om den duger, duger feminist. Och nu finns faktiskt chansen att återerövra och vitalisera begreppet. Och att vitalisera jämställdhetsdebatten.
När jämställdhet diskuteras inom politiken handlar det nästan bara om kvinnor. Utan att ignorera den aspekten är det hög tid att mansrollen diskuteras. Av män.
Hur fungerar män som hatar kvinnor, enligt män? Har mansrollen påverkats djupt av jämställdhetens framfart eller är det bara ytfinish? Framkallar jämställdhet en ny typ av sexualiserat våld? Kan risken för att vissa män ser barn som sexuella objekt minska, om de är pappalediga länge? Håller en bättre integrerad mansroll på att växa fram bakom generation Lindberg? Om inte, vad kan man göra?
Återerövra, som sagt. Vitalisera. Statsminister Spetsblus, scenen är din.
Av Ann-Charlotte Marteus
ann-charlotte.marteus@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan