091228: Pappa vet bäst
Så sade David Norlin i radions Ekonyheter i går. Han har startat ett nätverk i Göteborg för män som vill ha en individualiserad föräldrapenning, hälften till mamma, hälften till pappa.
Det är mycket glädjande. Och det är nödvändigt att män ger sig in i den här frågan.
Kvinnor kan inte ensamma driva kampen. De flesta kvinnor vill inte ens. De uppför sig ungefär som länder gör när det gäller klimatet: Något måste göras! Av någon annan...
Kort sagt, de allra flesta kvinnor vill naturligtvis att deras döttrar ska ha samma livschanser som sönerna, exempelvis ett jobb som ger dem god livskvalitet. Mammor önskar, får man förmoda, att deras döttrars arbetsinsatser ska uppskattas av cheferna och att de ska bedömas efter sina meriter och inte efter sitt kön när löner och befordran diskuteras.
Det bästa sättet att öka chanserna för att det ska bli så är att alla mammor avstår barnledighet till papporna. Ty först den dag då alla arbetsgivare vet att det gör detsamma om de anställer eller befordrar Olle eller Ella, eftersom de statistiskt sett kommer att vara föräldralediga och vabba lika mycket, kommer Ella att ha samma chanser som Olle.
Men mammor står i verkligheten sig själva närmast. Och om deras jobb är trist är det självklart lockande att stanna hemma. Om pappan dessutom tjänar mer ökar incitamenten. Och, inte minst viktigt, den mamma som är hemma länge och tar huvudansvaret för barn och hem, kan känna att hon är en riktig, duktig, duglig mamma.
Trots allt tal om jämställdhet finns det nämligen mycket bestämda idéer om hur en duglig mamma ska uppföra sig. De normerna kan inte bara förklaras med urgamla idéer om kvinnligt och manligt. Den moderna föräldraförsäkringen skapar också normer: ju mer generös föräldraförsäkringen har blivit, ju lättare det har blivit att gå ner på deltid under småbarnsåren, desto strängare har definitionen av vad som är en god, yrkesverksam mor blivit.
I Sverige måste mamma hämta barnen rekordtidigt från dagis, annars är hon en dålig mor som bör ha mycket, mycket dåligt samvete.
Partier som motsätter sig en individualisering av barnledigheten brukar låtsas neutralitet: de vill låta familjerna "bestämma själva".
Men det går alltså inte att vara neutral här. Antingen verkar man för jämställdhet, genom individualisering av försäkringen, eller så verkar man mot jämställdhet, genom att försvara mammors "rätt" att fängsla sig - och sina döttrar - vid en politiker- och reformgödd norm.
Vänsterpartiet och socialdemokraterna är de enda som vågar driva den här frågan radikalt. Alliansen är sorgligt feg.
Man kan ju alltid hoppas att manliga nätverk kan få det blå, manliga politiska blocket i riksdagen att tänka mer jämställt.
Av Ledarredaktionen
ledare@expressen.se