Johannes Forssberg: En köttätares bekännelser
Statsminister Reinfeldt våndas nu inför julskinkan precis som Göran Persson gjorde förra gången veganer var i ropet.
KÖTT
Ella Nilsson, vd på Svensk köttinformation, tror dock att Reinfeldt och alla vi andra kommer att ha "glömt" de äckliga bilderna från svenska grisfabriker lagom till julafton. Hon har nog rätt. Men det är fel att tala om glömska. Det handlar om förnekelse och förträngning. Jag vet allt om det.
Min köttkonsumtion är omåttlig. När jag och min storebror har en helkväll delar vi gärna en tvåkilos-stek som vore vi romare. Jag nöjer mig sällan med ett paket bacon och brer tredubbla lager leverpastej på frukostmackan.
Mitt köttätande har inte mycket med näringsbehov att göra. Det är ren dekadens.
Min utsvävande karnivorism är något som jag inte moraliskt kan försvara. Jag försöker ändå ibland.
När det vankas djurrättsdebatt mumlar jag om vikten av god djurhållning och glada kreatur. Som om jag någonsin brytt mig om sådant i köttdisken. Där tänker jag inte gärna på djur. Jag tänker på mat. Den ska helst vara billig.
Jag är uppenbarligen inte ensam om mina köttorgier. Den svenska köttkonsumtionen har fördubblats på 20 år.
Sådant som förr var högtidsmat tuggar vi nu i oss vilken tisdag som helst.
Kul för oss hängivna köttätare, men inte för kossor och grisar och kycklingar. Och det är det jag förtränger. Min egen roll i köttproduktionen. Det är jag som ÄR djurindustrin, och du, om du nu är lagd åt mitt håll. De köttätare som säger sig vara fullkomligt likgiltiga inför djurs smärta är i alla fall konsekventa. Men förmodligen väldigt få. De som bara handlar från de där fina små gårdarna som alla nu hyllar lär heller inte vara många.
De flesta av oss köttätare är alltså hycklare.
Vi tappar ansiktet när vi ser en grisfabrik. Försvarslinjen att det är "naturligt att äta kött" tillintetgörs.
De stål- och betonginredda anläggningar där man massförvarar djur i väntan på döden har så väldigt lite med naturen att göra.
Det praktiska med debatten om det uppdagade grisplågeriet är att det finns så tydliga skurkar att peka finger mot - de polisanmälda grisbönderna. På dem kan vi projicera våra egna skuldkänslor som vi begravt djupt i animaliskt fett.
Men en debatt som stannar vid ett antal förkastliga bönder är inte mycket värd. För de vidriga bilderna vi sett föreställer inte enstaka undantag från en i grunden fin djurhållning. Det industriella jordbruket ser ofta ut så där. Och det kommer bara att bli värre i takt med att efterfrågan på kött ökar ytterligare.
Mitt och andras köttfrossande går för övrigt inte bara ut över djuren. Köttproduktionen släpper ut mer växthusgaser än vad bilismen gör. Allt det här är jobbigt att tänka på och tala om.
Det är så mycket bekvämare att hata några grisbönder för ett slag och sedan låta tankarna skingras av bacon.
Av Johannes Forssberg
johannes.forssberg@expressen.se
