Liberalernas nya darling

På senare tid har den teorin firat triumfer. Närmare bestämt ställs frågan om MP är de unga, klimatmedvetna socialliberalernas sanna hemvist.
MP är populärt, förvisso. I gårdagens opinionsundersökning i Aftonbladet fick partiet 10,4 procent. Folkpartiet, fick 6,8.
Det går inte att komma ifrån: MP känns ungt och FP känns gammalt. Och FP är ju gammalt, och har inte riktigt hängt med sin tid.
Liberalismen har sina rötter i upplysningstiden och dess vurm för individens frihet och för förnuft, dess framtidstro och fascination för maskiner som blänker och låter boom! och zurr.
FP bär på det arvet. Och det dammade rejält om Jan Björklunds tal till Fp-kongressen i fredags. Marxismen är fortfarande arvfienden. Lars Ohly fick sina fiskar varma, de "vänsterintellektuella" hånades och Björklund ville nog helst uppmana hela högen att "Flytta till Sovjet, då!"
Det lät - förlegat. Samma sak när Miljöpartiet attackerades. Björklund kritiserade MP:s idéer om miljökriterier när offentliga upphandlingar sker och skattehöjningar på transporter. Han fortsatte: "Vi liberaler har en annan grundsyn. Globaliseringen är inte av ondo. Den är av godo".
Här visar FP sin ålder. Globaliseringen - fri rörelse för människor, varor och tjänster - innebär definitivt ökad individuell frihet och ökat materiellt välstånd för miljoner människor. Men i dag vet vi att rörlighet kräver energi och att energiförbrukningen hotar planeten.
Men det engagerar inte Folkpartiet. Det är som om man väntar att Adam Smith ska stiga ner från himlen och trolla bort de skadliga utsläppen i frihandelns namn.
Och Björklund låter närmast marxistisk när han säger att "liberalers grundattityd är att vara framtidsoptimister. Utvecklingen kan ibland stå still och ta ett mindre steg åt fel håll. Men huvudriktningen på utvecklingen är åt rätt håll."
Förlegat, som sagt.

Miljöpartiet föddes ur 1968- rörelsen. Kampen för individens frihet och rättigheter var vunnen i väst, så man byggde på med djurens och naturens rätt. Och man trodde inte att utvecklingen var något som "hände", utan något som höll på att gå fel och som måste vändas.
Hos MP har mycket av "tillbaka till torvan"-nostalgin vänts i handlingsberedskap - en aktivistiskt, snarare än dogmatisk, utvecklingsoptimism. Det är förstås attraktivt.
Lägg till detta partiets valfrihetsiver, småföretagarsympatier och motstånd mot statlig övervakning och många socialliberaler börjar tindra med ögonen.
Men man ska nog inte tindra för mycket.
Det har sagts att Miljöpartiet har samma gröna liberala appeal i dag som Centern hade 2006. Av det lär vi att sådant kan förändras drastiskt när partier hamnar i regeringsställning. Och MP har redan givit en vink om vad det rödgröna samarbetet kan leda till: när jobb stod på spel under SAAB-krisens första skede blev Peter Eriksson hastigt bilismens skyddshelgon nummer ett. Hur länge dröjer det innan de blir bästisar med LO?
Miljöpartiet saknar inte dogmatism: hellre växthuseffekt än kärnkraft, exempelvis. Och motståndet mot genmodifierade grödor påminner om det antiintellektuella arvet.

Folkpartiet har ett bättre jag än det som Björklund har satt i förgrunden. Man måste ta fram det. Samt uppdatera sig. Liberaler breddade frihetsbegreppet när industrialismens sociala nöd växte. Det måste göras igen, i klimathotets tid. Friheten från människoskapad torka, översvämningar, stormar och krig om minskande resurser måste försvaras av liberaler. Hållbar globalisering borde vara ett huvudmål för Folkpartiet. Och då måste man ha fler idéer än kärnkraft.
Och om inte FP blir gröna socialliberaler kommer något annat parti att bli det på allvar. Och vinna sin tid.

Av Ann-Charlotte Marteus
ann-charlotte.marteus@expressen.se