Flip-flop-Maud
Maud Olofsson och Wanja Lundby-Wedin har vissa likheter. Båda har känt sig grundlurade eller förda bakom ljuset av sin vd. Båda har till att börja med inte haft någon aning om vad som stått i bolagets årsredovisningar: om AMF-vd:ns pension eller om Vattenfalls ansvar vid en kärnkraftsolycka i Tyskland.
I SVT:s "Agenda" i söndags tvingades Maud Olofsson erkänna att hon "anat" och känt till avtalet sedan i våras. Detta avtal godkändes av Vattenfalls styrelse i mars 2008 och då närvarade styrelseledamoten Jonas Iversen från Maud Olofssons näringsdepartement. Han är numera chef för departementets enhet för statligt ägande och alltså en av Olofssons viktigaste tjänstemän.
Självklart kan inte ett statsråd hålla koll på hur alla avtal ser ut i en jättekoncern som Vattenfall, men då Olofsson uppenbarligen plötsligt insett att "pantsättningen" av Vattenfall är av central betydelse så har hon försökt kompensera detta genom att skylla på Lars G Josefsson.
Maud Olofsson har på några dagar lyckats med konststycket att inta diametralt olika ståndpunkter i en rad frågor.
Först var Olofsson alltså i det närmaste oinformerad, för att sedan medge att hon alltsedan i våras förstått att det funnits ett obegränsat skadeståndsavtal. Nyss var ett sådant avtal förskräckligt: "Vi vill inte riskera våra tillgångar i Sverige vid en olycka i Tyskland." I dag är däremot linjen att det är rimligt att även Vattenfall tar sitt ekonomiska ansvar.
På denna punkt är det rimligt att anta att Maud Olofsson plötsligt upptäckt att hennes partikamrat och miljöminister Andreas Carlgren faktiskt välkomnat att kärnkraftsoperatörer i Sverige tar ett betydligt större försäkringsansvar.
Flip-flop-Maud har fler meriter på sin lista.
Olofsson har de senaste dagarna beklagat sig över att Vattenfalls tyska kärnkraftverk och koläventyr är ett arv från den socialdemokratiska regeringstiden.
Men när Vattenfalls köp av holländska energijätten Nuon offentliggjordes i februari flödade de berömmande orden från Maud Olofsson. Affären var ett "naturligt steg" och Nuons ja var "glädjande". Vad Olofsson inte nämnde då var att runt 36 procent av den energi Nuon själv producerar kommer från just kol.
Under de senaste dagarnas Vattenfall-cirkus har Olofsson i stället beklagat sig över att den gröna omställningen går alldeles för sakta.
Och just Nuons vd Öystein Löseth ska nu efterträda Lars G Josefsson som koncernchef. Vet Löseth verkligen vad han ger sig in på?
Enligt Vattenfalls bolagsordning ska företaget både vara affärsmässigt och ledande i den gröna omställningen. I Maud Olofssons värld är dock alla målkonflikter borttrollade: hon har förstås även klagat på Vattenfalls dåliga lönsamhet.
I dagsläget framstår flip-flop-Maud politiska haveri som en större belastning för Vattenfall än företagets riskexponering i tysk kärnkraft. Reaktorerna är till skillnad från Maud Olofsson både avstängda och tysta.
Av Ledarredaktionen
ledare@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan