Sakine Madon: Avdramatisera integrationen
Han värvade ingen röst där och då, men han fick berätta om sitt parti över en kopp kaffe.
INTEGRATION
Andra får i stället lära sig att det är farligt att lyssna.
Jag tänker då inte bara på ungdomar som tror sig "markera mot rasism" genom att förstöra torgmöten, kasta stenar eller kalla invandrare som de ogillar för "husnegrer till vita".
Det finns långt fler som offerstämplar människor med utländsk bakgrund och som letar efter rasism under varenda kudde och även i svarta glasspinnar. De senare är en minst lika stor tillgång för Sverigedemokraterna.
Tänk för ett ögonblick om SD inte existerade. Vore allt bra då? Opinionsbildare maler på om att integrationspolitiken har misslyckats. Så fram med de egna framtidsvisionerna och ändringsförslagen då!
Jag börjar med mina tre:
Slopa identitetspolitiken. Den etniska kollektiviseringen är inget som främlingsfientliga har monopol på. Den är dessvärre utbredd. Identitetspolitiken har smugit sig in i allt från vår hetslagstiftning till kvotering och diverse "integrationssatsningar".
Invandrare anses behöva särskilda insatser, oändligt många projekt har syftat till att "lära" och "hjälpa" de stackars invandrarna.
I praktiken har Blommansatsningen, Storstadssatsningen och allt vad det har hetat varit meningslösa. Bättre är det att låta folk jobba, gå i fungerande skolor och behandlas som alla andra.
Särbehandling - även välmenande sådan - spär på en uppfattning av ett vi och ett dem. Ändå ses det ännu som självklart i svensk politik.
Starkt stöd för demokratiska principer. Man får smäda Jesus, och man får smäda Muhammed. Svårare är det inte. Och rasism är rasism oavsett om den kommer från höger eller vänster, från svenskar eller invandrare.
Vi behöver inga utredningar för att luska ut sådant.
Lena Sundström, journalist och författare som skrivit om dansk politik, säger i tv att det är fel att låta alla åsikter yttras i debatten. Så vilka åsikter ska få yttras? Att begränsa yttrandefriheten till "snälla åsikter" är om möjligt roligt för somliga, men särskilt demokratiskt är det inte.
Avdramatisera svenskheten. Ofta har jag träffat folk som sett överdrivet nervösa ut om frågan var jag är född eller var mina föräldrar kommer ifrån har kommit på tal. Eller om jag äter fläsk eller firar julafton. Fråga på, men börja snälla inte varannan mening med "jag är inte rasist".
Att någon kallar sig svensk stör mig lika lite som att någon kallar sig kines, palestinier, stockholmare eller laholmare.
Den mystiska laddningen så fort svenska traditioner och svenskhet kommer på tal, ger ett intryck av att det döljer sig en liten rasist i varje svensk och att svenskar fått för sig att de är finare än andra. Särskilt "integrerande" är det inte.
Ian Wachtmeister skriver i sin bok "Rebellerna" (Ficher & Co) att han tänker dyka upp i valrörelsen inför kommande års val. Att "skaka om" det offentliga Sverige är ingen konst. Fråga Göran Hägglund eller Anna Anka.
Också missnöjespartier som SD får oförtjänt mycket syre av ett nervöst etablissemang som saknar självförtroende och egna visioner.
Så länge det fortsätter kan vi påstå oss vara solidariska och antirasistiska hur mycket vi vill - men framåt går det inte. Det som däremot går uppåt är missnöjespartiers väljarstöd.
Av Sakine Madon
sakine.madon@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan