Ann-Charlotte Marteus: Vaddå svenska värderingar?

Twingly bloggsök

Han stod en meter från gångbanan. Hans vän stod på vägen och väntade, med helgpåsarna från Systemet dovt klankande i kvällsmörkret.
Svenskare än så här blir det inte, tänkte jag. Var är nyckelharporna?
Regeringen ska låta utreda "förslag till utformning och reglering av kommunernas samhällsorientering för nyanlända invandrare."
Om kommunerna bara återger ovan beskrivna scen i sin introduktion, får väl de nyanlända ett rätt bra hum om "den svenska kulturen", som regeringen vill att invandrarna ska lära sig att förstå, enligt direktivet.
Nå, regeringen har andra tankar. Den vill att kommunerna ska förmedla vikten av demokrati och alla människors lika värde. Samt informera om "jämställdhet och respekt för ungdomars integritet".
Och visst, att informera nyhitkomna om hur samhället funkar i stort, samt att introducera dem för grundläggande "FN-värden" och lagar - i synnerhet lagar som inte är särskilt vanliga i omvärlden - är ju en bra idé. För att inte säga självklar.
Görs verkligen inte det, redan?
I direktivet står det också att orienteringen "bör ge utrymme för dialog och reflektion".
Det är bra.
Här kanske kulturguiden kan förklara för de nya att det där med jämställdhet är rätt impopulärt bland många svenskar samt att Kristdemokraternas ledare tycker att allt tal om "genus" är äcklig vänsterpropaganda. Som underlag för reflektionerna, liksom.
Eller så kan vår guide berätta om Pamela från "Uppdrag granskning" i onsdags. Pamela fick betalningsanmärkningar efter att ha separerat från sin man och lånat pengar för att betala sin mammas bröstcanceroperation i Kenya. Nu lever hon sedan nio månader med sina tre barn i ett rum på 25 kvadrat på ett jourhotell, tillsammans med narkomaner och kriminella.
Pamelas tonåriga dotter vågar inte berätta för kompisarna var hon bor. Hon skäms så. Hon vågar inte gå ut i korridoren. Och hon har ingenstans att göra läxorna.
Apropå detta kanske guiden och invandrarna kan göra ett grupparbete om huruvida det är svensk, eller bara kenyansk, kultur att vilja rädda sin mammas liv till nästan vilket pris som helst. Och huruvida Sverige visar respekt för Pamelas tonårsdotters integritet.

Kan kvinnor och barn i vissa patriarkala kulturer må bra av att få höra att, tusan, de har rättigheter har? Ja! Kan de möjligen dänga jämställdhetslagen i huvudet på sin knöl till husbonde, med viss effekt? Ja, kanske till och med det, i somliga fall.
Men det är så mycket som är deprimerande med det här projektet. Inte minst pratet om "svensk kultur". Vad är det? Jo, det är sånt som att stå i kö och komma i tid, säger integrationsminister Nyamko Sabuni. Aha. Är det bara jag som har svenska bekanta som ALDRIG kommer i tid? Och köproblem - ett fall för en minister? Kom igen!
Artikeln med Sabunis pärlor har i Svenska Dagbladet rubriken: Invandrare ska lära sig våra värderingar. "Våra". SvD gör sig till språkrör för svenskar och deras värderingar, som De Andra där ute inte fattar.
Så funkar det: haussen i Sverige för "det svenska" skapar avstånd, inte broar. Regeringen kan inte på allvar tro att detta projekt är viktigt för integrationsprocessen. Det doftar så mycket signalpolitik, riktad till SvD-läsare.
Just nu tycks många krafter arbeta på en svensk identitet med säkerhetsdörr. Ett utsirat Vi mot Dom.
Jag delar inte en halv värdering med Jimmie Åkesson. Klumpa inte ihop oss i någon förbaskad kultur, tack så väldigt mycket.

Av Ann-Charlotte Marteus
ann-charlotte.marteus@expressen.se