Fri debatt - men lagom?

Den vid det här laget klassiska frågan om huruvida Sverigedemokraterna "får för mycket uppmärksamhet" av medier och politiker diskuteras i SVT:s Agenda i kväll, av bland andra Mona Sahlin och Maud Olofsson.
Varför inte ställa motfrågan: vad är egentligen "lagom" med uppmärksamhet?
Sverigedemokraterna, ett främlingsfientligt parti som möjligen/troligen kommer in i Sveriges riksdag, har haft partikongress. I samband med det kom Aftonbladets publicering av Jimmie Åkessons lögner. Det innebar att partiet hamnade i debattens centrum.
Frågan om det blev "för mycket" bygger på föreställningen att medier och politiker har till uppgift att reglera nyhetsflödet och debattintensiteten runt en viss given nivå. Det kan aldrig vara fallet i en demokrati.
Och forna tiders grindvakter som vakade över vilka ämnen som är värda att debattera för en större allmänhet är numera deltidsarbetslösa, tack vare nätet. Det har revolutionerat yttrandefriheten.
Och på åsikter kan man tjäna pengar.
Den kommersiella debattsajten Newsmills affärsidé är att även erbjuda de mest skruvade debattörer utrymme. Affärslogiken är enkel: ju fler klick, desto attraktivare blir sajten för potentiella annonsörer och de intressenter som vill köpa sig en debattplats på sajten.
Ett av förra veckans mest bisarra inlägg i SD-debatten på Newsmill stod Fatima Doubakil för. Hon hävdade någon slags kålsuparteori: att Folkpartiet var ungefär lika rasistiskt som Sverigedemokraterna och att integrationsminister Nyamko Sabuni kontinuerligt ägnar sig åt "antiislamisk propaganda".
Doubakil är ordförande i något som kallas "Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén". Vad denna kommitté egentligen består av, vad man vill, och hur dess arbete finansieras framgår inte av hemsidan. Men som så kallad "organisationsföreträdare" blir man ju plötsligt mer trovärdig i debatten.

I egenskap av styrelseledamot i Afrosvenskarnas förbund krävde Doubakil för ett par år sedan att Tintin skulle plockas bort från bokhyllorna:
"Det finns ingen plats för Tintin i ett demokratiskt samhälle" fastslog hon då.
Då public service-radions P1 uppenbarligen fann hennes FP-svammel värt att debattera i fredags kände sig Fredrik Malm tvungen att inställa sig. Ibland är det faktiskt synd om våra riksdagsledamöter.
Men det är förstås mest synd om Sveriges muslimer. Genom att fullständigt devalvera begreppet "rasist", och genom sina sanslösa påståenden har Doubakil blivit en tillgång för Sverigedemokraterna.
De extrema antirasisterna kan dessvärre göra större skada än nytta.

Av Ledarredaktionen
ledare@expressen.se