Sakine Madon: Metros Gunne har gummirygg
Det går tydligen utmärkt för svenska chefredaktörer att publicera antydningar om att judar snor organ. I Metro har Hizbollah hyllats på krönikeplats. Ofta publiceras diverse osakligheter och påhopp åt höger och vänster. Men att skriva om ett väldokumenterat folkmord? Ajabaja.
Journalisten Gurgin Bakircioglu skickade för några veckor sedan in den personliga krönikan om hur det är att vara barnbarn till armeniska offer för det snart sekelgamla folkmordet på kristna i nuvarande Turkiet. Metro gav klartecken för publicering.
Oväntat kom nytt besked några dagar senare; chefredaktören Per Gunne påstods veta för "lite om de historiska förhållandena för att kunna stå för publiceringen".
Formuleringen finns svart på vitt i en mejlkonversation. Bakircioglu skriver själv om historien på debattsajten Newsmill där även krönikan är publicerad.
Alltså: Metros Gunne vill inte publicera krönikor om ett av historiens värsta folkmord. Om det nu är så att han verkligen inte känner till "de historiska förhållandena", kan någon kanske förklara för honom att vi har historiker på högskolor som bedriver forskning om och sprider information om folkmordet.
Hur svårt är det att kolla upp så grundläggande ting? Vad är nästa steg, att refusera texter om folkmordet i Rwanda? Vet Gunne ens vad som hände i Kambodja?
Metros märkliga hantering påminner om när jag för några år sedan i konkurrenttidningen City skrev om att Pippi-böcker, översatta till kurdiska och skickade från Sverige, hade stoppats av den turkiska tullen. Texten handlade om överdriven nationalism, om att Mein Kampf toppade den turkiska pocketlistan 2005 och om folkmordet på kristna som man inte kan nämna i Turkiet utan att riskera åtal. Texten publicerades.
Representanter för Turkiska riksförbundet och turkiska ambassaden i Sverige verkade ha väldigt lite att göra vid tidpunkten. De krävde ursäkter för "turkofobin" och ringde ner tidningen, ambassaden spred "nyheten" till turkiska medier som i sin tur blåste upp frågan till oanade höjder.
Där påstods det att jag hånade muslimska kvinnor, att jag var landsförrädare, att jag ritade Atatürk-karikatyrer och att den svenska kungen bad Turkiet om ursäkt för min oförskämdhet.
Kungen hade förstås bättre saker för sig. Citys dåvarande chefredaktör Mikael Nestius bad däremot om ursäkt. Läsarna är kränkta, förklarade han. Att City publicerade en konspiratorisk krönika där det ifrågasattes vad som "egentligen hände 11:e september" var helt i sin ordning. Först när jag nämnde ett folkmord blev det för svettigt.
Möjligen var det ett exempel som skrämde Gunne på Metro? Han har i en intervju till Resumé sagt att han drömmer om att dj:a igen och att "Största cocktailboken" förändrat hans liv. Det är ju gulligt. Men nu råkar han chefa över en stor tidning.
Lämpligt nog har Armeniska Riksförbundet i veckan skickat "Armeniska folkmordet 1915: Frågor och svar" till honom. Man får hoppas att Gunne och hela Metroredaktionen läser dokumentet.
Det finns gott om läsare som bryr sig om frågor bortom modereportage och menyn på Riche. Då går det inte att gömma sig bakom okunskap eller gummiryggade publicister som refuserar texter om folkmord utan att blinka.
Av Sakine Madon
sakine.madon@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan