Anna Dahlberg: Obamas nederlag
Det var i Kairo 4 juni som Obama höll sitt historiska tal till den muslimska världen. I en passus som fick många att höja på ögonbrynen förklarade han att Israels bosättningsexpansion på ockuperat område måste upphöra. Så tydligt hade ingen amerikansk president uttalat sig sedan George Bush den äldre.
Själv blev jag eld och lågor över detta nya fokus från Vita husets sida. Bosättningarna är tveklöst den mest upprörande aspekten av den israeliska ockupationen.
Det har varit ett gigantiskt misstag att bortse från denna växande cancersvulst under fredsprocessens snart 20-åriga historia.
Så i stället för mer av fejkad fredsprocess siktade Obama in sig på något som verkligen gör skillnad på marken. Det geniala med denna taktik var dessutom att den sannolikt skulle tvinga fram Netanyahus fall.
Att dagens högerextrema regering i Israel skulle gå med på ett byggstopp får nämligen anses uteslutet. Ingen israelisk regeringen har stoppat grävmaskinerna på Västbanken och i östra Jerusalem. Då och då har man evakuerat illegala utposter, men sedan tittat bort när barackerna återvänt.
Jag såg framför mig en upprepning av maktkampen mellan Bush den äldre och Yitzhak Shamir för 17 år sedan, som slutade med att högerregeringen förlorade makten.
Även om Obama inte skulle våga hota med indragna lån, som Bush, skulle han kunna tala ett sådant klarspråk att Israel kastades ner i politisk kris.
I stället har vi hamnat i ett totalt antiklimax. Obama verkar inte ha haft en tanke på vad han skulle göra om hans Mellanösternsändebud Mitchell kom hem tomhänt. Tisdagens meningslösa fototillfälle i New York visade upp en vinnare och två förlorare.
Netanyahu har demonstrerat inför hela världen att han har lyckats trotsa Obama medan president Abbas återigen har visat att palestinierna alltid viker ner sig i slutändan.
Jag är förundrad över denna planlösa reträtt från Obamas sida. Är han naiv och okunnig om Mellanöstern? Eller har han förlorat så mycket auktoritet på hemmaplan att han inte längre anser sig ha makt att vrida om armen på Netanyahu?
Ett dödläge i fredsprocessen är faktiskt att föredra framför en kompromiss om byggstoppet. Den "frysning" som Israel har föreslagit är ett osmakligt skämt. Den ska inte gälla i östra Jerusalem. Under "frysningen" anser sig Israel dessutom ha rätt att bygga runt 3000 nya hus som redan har beviljats. Slutligen ska "frysningen" bara vara i nio månader.
Om det är en "frysning" fryser det vid kokpunkten i Israel.
Israels huvudlösa försvar för sitt bosättningsprojekt måste kläs av och visas upp i all sin nakenhet: "Vi bygger huvudsakligen i bosättningar som vi har tänkt att behålla i vilket fall efter en fredsuppgörelse", brukar det heta.
Just det, det är det som är problemet.
Israel expanderar de bosättningar som ligger i östra Jerusalem och i anslutning till Gröna linjen. Det hade varit mycket bättre om man byggde ut bosättningarna djupt inne på Västbanken, som Israel ändå aldrig kommer att kunna behålla.
"Vi måste få tillåta naturlig expansion i bosättningarna", lyder en annan vanlig försvarslinje. Jaha, men hur är det i så fall med palestiniernas naturliga expansion? Arabernas trångboddhet i Israel är en skandal och än mer akut är situationen för palestinierna i östra Jerusalem. Sedan 1967 har befolkningen fyrdubblats till 270000, men antalet bygglov som medges räknas i hundratal varje år.
Israels bosättningspolitik är en skamfläck som inte bara hotar den framtida freden, utan förgiftar Israel självt. Obama får inte ge upp så här lätt.
Av Anna Dahlberg
anna.dahlberg@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan