Lovligt byte: rökare

Inget land i EU har så få rökare som Sverige. Men det var bara en tidsfråga, tyvärr, innan politikerna i Stockholms stadshus skulle ge sig in i den fullständigt absurda hetsjakten på de få som finns kvar. Närmare var fjärde kommun har infört - eller är på väg - att införa ett absolut rökförbud för sina anställda på arbetstid.
I Stockholm har den borgerliga Alliansen bestämt att från och med första maj nästa år är det slutrökt för stadens 45000 anställda.
I denna Allians ingår alltså Moderaterna; ett parti som brukar tala om individens frihet. Möjligen ska denna frihet beskäras ytterligare på partiets stämma som nu pågår i Västerås.
Genomförandet varierar, alla behöver inte byta kläder då det ännu så länge är tillåtet att tända en cigg på lunchen, i de fall den inte räknas som arbetstid.
En annan fråga är om även kommunpolitikerna i de berörda kommunerna som infört förbuden tillåts att röka. Eller står kommunalrådet och tjuvröker i kaffepausen? Kan verkligen en rökare bli politiker? Hon eller han kan ju lukta rök!
Ty borgarrådet Eva Samuelsson, kristdemokrat, hänvisar i en intervju i DN till lukten. Inte bara äldre har hört av sig, säger Samuelsson, utan även "föräldrar har reagerat på att det sitter röklukt i personalens kläder."

Vad blir då nästa steg för borgarrådet. Det är ett välkänt faktum att vitlöksstinkande människor kan vara ett betydligt större luktproblem än en tröja som luktar lite rök. Och hur är det med dålig andedräkt? Eller vissa parfymer?
Dessa rökförbud är inget annat än ren folkhälsotalibanism, i en jakt på den perfekta hälsan för folket som inte vet sitt eget bästa. Och proportionerna har fullständigt gått upp i rök: I Hudiksvall, Sorsele och Östersund har kommunpolitikerna bestämt att deras anställda inte ens får snusa på jobbet. Jo, det är sant.
Vilka är då de externa effekterna av snusande? Skadorna från passiv snusning existerar förstås inte. Möjligen har någon av förbudspolitikerna estetiska synpunkter; men även politiker kan i betraktarens ögon se annorlunda ut.
Rök- och snusförbuden innebär ett förtroendeproblem för politiskt arbete i allmänhet. Bilden av en överhet som vet bättre än andra och som tar på sig förmyndarkostymen är inte speciellt tilltalande.

Förbuden innebär också ett problem för dem i deras arbetsgivarroll. Svenska kommunpolitiker påminner ofta om ett gigantiskt framtida rekryteringsbehov efter de stora pensionsavgångarna.
Hur ser dagens ungdomar egentligen på en arbetsgivare som fyrkantigt dikterar och lägger sig i vad man sysslar med på rasten?
Det är som om patronen på bruket skulle sköta personalpolitiken.
I hierarkiskt uppbyggda organisationer som kommuner och landsting är det förstås fotfolket på golvet som drabbas hårdast av rökförbudet. Medan chefer, och annan personal med fria arbetstider, mellan några möten på stan kan ta sig en rökpaus.
Och vad säger facket? Det är anmärkningsvärt tyst från fackförbunden i den offentliga sektorn. Vågar de verkligen inte ifrågasätta folkhälsotalibanerna?