Johanna Nylander: E-bistånd mot censur

I USA testas två system för att ta sig förbi statssanktionerad censur i länder som Kina och Iran.
Det ena ska leverera censurfria nyheter via olika webbmailtjänster och det andra ska vara ett virtuellt titthål med möjlighet till filterfri surfning.
Hjälpen mot slutna regimers nätcensur blir allt viktigare.
Enligt en färsk rapport från OpenNet Initiative ökar censuren i Mellanöstern och Nordafrika i takt med internetanvändandet.
Totalitära regimer har tappat kontrollen över informationsflödet och använder det folkliga porrmotståndet som ursäkt för att censurera både sex, kritik och opposition.

Längre österut pressar frihandelsorganisationen WTO Kina för att landet ska öppna sin mediemarknad. Enligt dagens regler måste försäljning av audiovisuella verk ske via "statskontrollerade kinesiska företag eller lokala operatörer".
Kina kan toppstyra vilken underhållning som medborgarna konsumerar och förhindra västligt inflytande över ungdomen.
I Venezuela använder president Chávez USA som slagträ när landet inför strängare medieregler, stänger ner radiostationer, trakasserar journalister och inför nya mediebrott som kan ge fängelse.
Twitter och Facebook kallas för terrorvapen, och landets militär stärker sin närvaro i huvudstaden. Allt i socialismens namn. Honduras har följt efter och stängde kort efter Venezuela samma medieföretags radiostationer i landet.

När man i Sverige ger bistånd till korrumperade regimer och exporterar datalagringsdirektivet till Iran, så att landet självt kan övervaka oppositionella, är den amerikanska modellen mer konkret och mer framgångsrik.
Även om man inte kan åstadkomma demokrati och mänskliga rättigheter i alla länder, kan vi i väst hjälpa människor i de allra mest slutna diktaturerna att få ett fritt informationsflöde.
Vi borde ta lite solidariskt ansvar och använda biståndspengar till att hjälpa oppositionella och dissidenter att få tillgång till fri information, och se till att de själva kan nå ut med direktrapporter.
Att värna om fria, öppna informationskanaler är inte bara en skarp markering mot totalitära regeringsföreträdare, utan praktisk aktivism som kan göra skillnad.
Svenska, liksom amerikanska, företag har i flera fall stått för tekniken när länder censurerat. Ibland har det varit en förutsättning för att komma in på marknaden och ge befolkningen en större bredd av kommunikationsalternativ.
Det är inte så mycket att göra åt i dag, men det är vår moraliska skyldighet att se till så att medborgare i alla länder kan ta sig förbi de informationsspärrar som har installerats med vårt goda minne.

I ett högteknologiskt land som Sverige borde det finnas både kompetens och resurser för att garantera fler människors yttrandefrihet än landets egna medborgare.
Ett teknikinriktat bistånd kan göra praktisk skillnad för alla de nätaktivister som tar chansen och sprider förstahandsrapporter, och surfar nyheter som inte är förhandskontrollerade av regimen.
Med friare kanaler slipper sajberdissidenter världen över riskera brutala straff, och omvärden garanterar fler källor för förstahandsrapporter. Nätet kan med rätt förutsättningar bli det bästa och viktigaste verktyget för demokratibyggande.
Vi kan faktiskt se till att det får användas fritt.

Av Johanna Nylander
johanna.nylander@kvp.se