Johanna Nylander: Skrota namnlagen

För andra är namnlagen en jobbig påminnelse varje dag. Transpersoner tvingas till onödiga förklaringar när körkortet visar ett namn, men utseendet ett annat. För den som genomgår ett könsbyte finns det en lista över könsneutrala namn, om man vill ha något som sticker ut mer får man snällt vänta tills bytet är helt klart. Något som tar flera år.
Skatteverket står för lagtolkningen vid de flesta nya förnamnsansökningar. Många avslag handlar om att namn skall höra till någon med rätt kön. Det finns undantag. Tre stycken kvinnor heter Sten, åtta Bengt och en Åke.
I förra veckan avslog skatteverket ett par i Åre att namnge sin son till Nelly. Enligt myndigheten är Nelly ett kvinnonamn, något de två män i landet som redan heter namnet lär misstycka till.
Dessutom är en av de mest kända Nelly - den amerikanska rapartisten - i allra högsta grad en karl.
Det som sätter käppar i hjulet är namnlagen. Enligt den får namn inte godkännas om de kan väcka anstöt eller obehag. En princip som är onödig, och inte särskilt krånglig att skrota. Skatteverket borde syssla med viktigare saker än subjektiva namnbedömningar.

Att just "fel kön" anses som stötande eller obehagligt är egentligen bara märkligt. Det enda obehag mansnamn på tjejer eller kvinnonamn på killar väcker, lär vara hos personalen på skatteverket. Andra som upprör sig har ofta större problem med män i kvinnokläder, än att män i kvinnokläder har kvinnonamn.
Förhoppningsvis fixar sig frågan i regeringsrätten, där skatteverket överklagat att en trans-person vill heta både Håkan och Tina. Skatteverket vill veta praxis, och om regeringsrätten dömer till transpersonens fördel, lär det öppna upp för fler könsöverskridande namnbyten.
Trots det är namnlagen förlegad och ett uttryck för statligt överförmynderi.
Det är inte bara kön som avgör namnavslag. Varje år rasar arga föräldrar på skatteverket för att deras namnförslag inte duger. Det kan handla om allt från att låta barnet få föräldrarnas efternamn, till förnamn som Skatteverket tycker är opassande. Namntoleransen måste blir större.
Folk heter uppenbarligen både den ena och andra märkligheten trots Skatteverkets försorg om motsatsen. Staten borde inte ha någonting med namnval att göra. Föräldrar vill för det mesta sina barn väl och undantagen kan civilsamhället hantera. Vad som är stötande och obehagligt skiljer mellan individ och kultur, och skatteverket kan knappast göra kvalificerade bedömningar.
Vuxna människor borde ha all rätt i världen att bestämma själva. Det finns redan gränser för hur många avgiftsfria namnbyten man får göra, och de allra flesta heter fortfarande något av de namn som återfinns i almanackan.

Den bristande namnkreativiteten är snarare konservativ och stigmatiserar annorlunda namn. Bland de vanligare namn- bytesfallen finns fortfarande invandrade personer som vill ha ett mer svensk-klingande efternamn. Namnnormen är fortfarande Anna och Lars.
Tänk om staten kunde lita på folks vilja att fatta vettiga beslut om sina barn, om människor kunde få vara kreativa och fantisera fram nya fantastiska tilltalsnamn.
Det är dags att skrota namnlagen.

Av Johanna Nylander
johanna.nylander@kvp.se