Karin Olsson: Pinsamt att leka fattig
Är du förvånad, Jessica Ritzén, medelklassjournalist som leker fattig?
Aftonbladet-reportern Jessica Ritzén har fått stort genomslag för "Fattigbloggen". I en månad skriver hon om hur hon det är att leva på socialbidragsnormen. Allt är ett experiment. Snart återgår hon till sitt sköna liv där hon kan sörpla espresso, köpa parmesanost och röka utan att tänka på kostnaden. Tillvaron som hon saknar så under denna tid av armod: "I vanliga fall hade jag bytt för länge sedan. Tvålen är snart bara en flinga stor", skriver hon.
Den storögde reportern berättar också om upplevelsen att handla käk på ÖB och fynda mascara för halva priset.
Det har till och med hänt att hon ätit mat med utgånget datum. Men än så länge har hon klarat livhanken, den rara Ritzén.
Nu önskar hon att socialminister Göran Hägglund ska läsa bloggen och lära sig mer om Fattig-Sverige. Jag hoppas innerligt att han hellre läser bloggarna av folk som är fattiga på riktigt. Detta är en genre där man inte behöver en välmenande journalists skildring, utan kan följa äkta berättelser. Deras bekymmer är långt allvarligare än längtan efter vällagrad ost och tulpaner från torget.
Hägglund kan till exempel googla fram någon av de ensamstående mammor som skriver om den förnedrande känslan av att "tigga" av socialkontoret. Eller gå in på tidningen Situation Stockholms sajt där flera hemlösa bloggar. De ojar sig inte, som Ritzén, över att socialen inte står för avgiften för kolonilotten och avbetalningen på CSN-lånet. Utgifter som välfärdssamhällets yttersta skyddsnät självklart inte kan betala.
Jessica Ritzén hade gjort en större journalistisk gärning om hon i stället granskat socialbidragets stora problem. I november kom Välfärdsrådet (SNS) med rapporten "Fattigdom i folkhemmet" som satte på pränt hur uselt socialkontoren arbetar i de flesta kommuner.
De hjälpsökande behandlas som en homogen massa: personer utan jobb, men fullt kapabla att utföra någon typ av arbete, bemöts likadant som de psykiskt sjuka. Tillsammans samlas de i ett passivt bidragsmottagande.
Bristen på samordning mellan det statliga välfärdssystemet och kommunernas socialtjänst är anmärkningsvärd. Rapporten föreslog att alla borde få en individuell bedömning av vilket stöd de behöver, till exempel av arbetsförmedlingen eller vården.
Alla som var arbetsföra skulle sedan aktiveras på ett sätt som förde dem närmare egen försörjning. De som var oförmögna till ett vanligt jobb skulle få en annan typ av handlingsplan. SKL, Sveriges kommuner och landsting, tyckte det var en bra idé och ville testa i ett antal pilotkommuner. Det är beklämmande att detta inte redan är rutin. Så många som cirka 400 000 personer får försörjningsstöd i dag, till en kostnad av nio miljarder. Det mänskliga priset kan inte räknas i kronor. Ändå är hanteringen undermålig.
Incitamenten att arbeta i stället för att få försörjningsstöd måste vara starka. Skillnaden ska vara stor mellan att gå från socialbidrag även till ett lågt betalt arbete.
Där finns mer att göra. Men i kristider när jobben sinar är det viktigare att först att sätta in resurser så att bidragstagarna inte passiviseras och lämnas i sticket. När konjunkturen vänder måste de som kan vara rustade att komma tillbaka. Försörjningsstöd bör alltid ses som en tillfällig lösning.
Om detta borde Jessica Ritzén berätta i stället för att sörja sin färskpressade Tropicana-juice.
Av Karin Olsson
karin.olsson@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan