Isobel Hadley-Kamptz: Sanningen om Marklunds bok
Förordet till Liza Marklunds "Gömda" är väldigt svårt att tolka på något annat sätt än att det handlar om en, tja, sann historia. Något som faktiskt, i huvuddrag och med vissa ändrade betydelselösa detaljer, har hänt. Problemet för Marklund och för Piratförlaget är att det inte har det. Hänt alltså.
Jag sitter med Monica Antonssons "Mia - sanningen om Gömda" framför mig och det finns bara en möjlighet till att det som Marklund hävdar är sant också är sant och det är att Antonsson ihop med diverse myndighetsutlåtanden och inte minst stora delar av Oxelösunds befolkning tvärljuger. Och nej, det handlar inte om detaljer.
"Gömda" är en av Sveriges mest sålda böcker någonsin och handlar om Mia som tvingas fly med sina barn undan direkta dödshot från "mannen med de svarta ögonen" och som till slut fick asyl i USA för att Sverige inte klarade av att skydda henne. Boken var Liza Marklunds genombrott och sedan den kom har lagar och regler ändrats för att bättre skydda misshandlade kvinnor.
Politiskt är det förstås fantastiskt. Men storyn håller inte. I botten finns en banal men inte desto mindre upprörande misshandelshistoria. Mia hade blivit slagen av sitt ex.
De bråkade om den gemensamma dottern, han var svartsjuk. Han dömdes. Hon fick vårdnaden. Det är tyvärr varken särskilt ovanligt eller rafflande.
Men om man lägger till att hans arabiska kompisar höll hela staden i skräck och satt öppet med automatvapen utanför Mias lägenhet som utrustades med skyddsrum och säkerhetsgaller för fönstren. Om man stoppar in en rättspsykiatrisk utredning som säger att exmannen är en krigsskadad psykopat som mördade redan som barn. Om man hävdar att personalen på dotterns dagis var vettskrämd för den hotfulle pappan. Om man tar bort det allvarligaste lagförda brottet, att Mias nye man körde över honom två gånger med bilen.
Då blir det en "gastkramande thriller direkt ur den svenska verkligheten", som det står på "Gömdas" baksida. Illa då att de tre första sakerna enligt ett otal källor är helt hittepå. Det sista har hänt men finns inte med i boken.
Antingen har Liza Marklund utnyttjat Mia och hennes närmaste för att göra en politisk poäng starkare eller också är hon en medioker journalist som inte kollat sina källor. Ingetdera är särskilt smickrande.
Lika lite smickrande är tystnaden i det som kallas gammelmedia. Tv-debattprogrammen vill inte ta i frågan om inte Marklund ställer upp - och det gör hon inte.
I Expressen har Marklund själv fått säga att allt bara är smutskastning. Jonas Gummesson, kompis med Marklund, stoppade först ett inslag på TV4 som sedan sändes efter hård kritik mot hans eventuella jäv. I Aftonbladet har de haft en artikel som dock chefredaktören såg sig tvingad att försvara i en hel spalt. Annars nästan inget. På nätet kokar det förstås.
Det här är en ledsam, sjaskig historia. Ingen vill ge sig på någon som först utsatts för misshandel och sedan förmodligen uppriktigt trott på en hotbild som inte verkar ha funnits. Ingen vill peta på en av landets mest uppburna debattörer, med stort patos i viktiga frågor. Alla känner alla, alla väntar på att dammet lägger sig. Så får sanningen vänta, en flicka får tro att hennes pappa är en galen mördare och Liza Marklund ler sammanbitet hela vägen till banken.
Av Isobel Hadley-Kamptz
isobel.hadley-kamptz@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan