Eric Erfors: Tänk på Adolfo, Ohly

Vänsterpartisten har i alla fall underkänt Adolfos status som samvetsfånge på Kuba.
I mars 2003, och i skuggan av Irak-kriget, genomförde Castro en massarresteringsvåg och 75 dissidenter greps. Och dessa sysslade med "ekonomiskt spionage" för USA:s räkning, enligt Eva Björklunds försvar.Och sedan dess, närmare bestämt 20 mars 2003, har min vän Adolfo suttit inspärrad. Han är dömd till 15 års fängelse.

Jag fick för några dagar sen ett gripande mejl från Adolfos dotter Joana. Hon berättade att han nyligen hade avslutat en av sina många hungerstrejker. Den här gången, som så många andra, handlade det om att Adolfo inte hade fått de religiösa skrifter som hustrun Julia hade haft med sig. Adolfo är en djupt troende katolik.
Dessa hungerstrejker är farliga; hans hälsotillstånd är redan katastrofalt. Den svenska vänstern brukar framhålla den fantastiska sjukvården på Kuba, den gäller definitivt inte för de politiska fångarna.
Adolfo har varit utsatt för ett slags systematisk tortyr under åren i fängelse i form av för få och felaktiga behandlingar. I dag lider han bland annat av prostataproblem, av emfysem i lungorna och ett alldeles för högt blodtryck.
Kanske är därmed Adolfo, 60 år gammal, på väg att närma sig den kritiska gränsen för frigivning - samtidigt som han för länge sedan troligen passerat den medicinska för ett längre liv i frihet. Ett antal av de allra svårast sjuka samvetsfångarna har i alla fall släppts: människor som dör i fängelset utgör ett ännu värre imageproblem för den kubanska diktaturen.

I december är det tio år sedan jag lärde känna Adolfo. Han var min tolk och guide i Havanna och då även Adolfo är journalist var han synnerligen lämpad för att förse mig med relevant bakgrundsinformation och givande kontakter. I domen från 4 april 2003 framhöll domaren Armando Torres Aguirre att det var de "journalistiska artiklarna med subversivt innehåll" och "smutskastningskampanjer av den kubanska staten" som utgjorde domskälet.
De kubanska Kalle Anka-domstolarna är förstås diktaturens förlängda arm.
Till skillnad från Kuba har vi yttrandefrihet i det här landet. Eva Björklund och hennes vänner i Svensk-Kubanska är fria att producera sina stolligheter och smutskasta kubaner som lider i fängelsehålorna för sina åsikters skull.
Utan att närmare gå in på de sanitära problemen och den urusla kosten så är väl en svensk fängelsecell i jämförelse att betrakta som en svit på Grand Hôtel.
Det faktum att Eva Björklund innehar en grundlagsskyddad yttrandefrihet innebär dock inte att ett demokratiskt parti nödvändigtvis måste ge henne en plats i partistyrelsen. Och inför partiets kongress i juni fanns det hela sju personer i partistyrelsen som hade reserverat sig mot partiets något tuffare Kuba-linje som med en knapp majoritet vann ombudens stöd.
Castro-kramaren Björklund fick behålla sin styrelseplats.
Skulle ett borgerligt parti kunna ha en partistyrelseledamot som hyllade någon latinamerikansk diktatur av Pinochet-snitt? Otänkbart. Varför ställer inte fler - ja även Mona Sahlin - motsvarande demokratiska krav på socialdemokraternas möjliga koalitionspartner?
Det skulle dröja två- och ett halvt år efter det att Adolfo Fernández Saínz hade fängslats innan Lars Ohly offentliggjorde att han lämnade medlemskapet och kamraterna i Svensk-kubanska föreningen.
Jag förväntar mig att vänstern amorterar på sin skuld. Starta en kampanj för att Adolfo Fernández Saínz omedelbart friges.

Av Eric Erfors
eric.erfors@expressen.se