Storhetsmyten

"Man ser det som en snabb genväg att bygga upp sin kropp" sa hon till tidningen.
Man är inte bara extremt lat om man försöker bygga muskler med hjälp av soffsteroider. Man måste vara väldigt korkad också.
Det enda som möjligen kommer att växa på de där killarnas kroppar är de "bitch-tits" som ofta börjar ömma under tröjan i takt med att alltmer testosteron blir till östrogen.
Att använda steroider utan att träna är som att spela rysk roulette utan några pengar i potten. Man får hemska biverkningar men ingen som helst belöning.
Den nya latdopningen speglar förstås killars usla skolresultat och massiv manlig frånvaro från biologiundervisningen. Men också en enorm och risktagande fåfänga.

I boken "The beauty myth" förklarade Naomi Wolf mycket träffsäkert hur den patriarkala ordningen vilar på en skönhetsmyt som kontrollerar kvinnors liv. Kvinnor krävs på skönhet, recenseras efter skönhet och dessa krav formar en strypsnara som genomskär kvinnolivets alla sfärer.
Denna skönhetsmyt diskuteras ofta. Men andra sidan myntet - som vi kan kalla "storhetsmyten" - pryds av en muskelman och om honom talar vi betydligt mer sällan.
Också killar är hårt fjättrade av skönhetsideal. Inte lika mycket som tjejer, men tillräckligt för att motivera en betydligt djupare diskussion.
Att killarna mitt i sin apatiska tillvaro ändå bemödar sig med att införskaffa och knapra farliga steroider säger något om hur tvingande idealen är.

Jag vet själv precis hur det är att vara besatt av tanken på att bli grov. När jag tog mina första nervösa steg i högstadiekorridoren hade jag fyra T-shirtar under tröjan för att dölja min spinkighet.
När jag sedan hittade ett källargym som accepterade 13-åringar började jag träna fem gånger i veckan och tvingade snart i mig uppemot 5 000 kalorier om dagen.
Jag gick nästan upp 30 kilo men de syntes inte i spegeln. Där såg jag
fortfarande en tunnis och
jag avskydde honom. Jag drabbades av samma obehagliga känsla som får alltfler unga killar att äta steroider.

KI:s forskningsprojekt kommer säkert att leda till upprörda krav på ett hårdare, polisiärt antidopingarbete. Vilket inte skulle tjäna någonting till alls.
Det är nämligen inte steroiderna som är problemet. Däremot att så många vill äta dem.
Så länge "storhetsmyten" håller killarna i schack kommer det att finnas god tillgång till steroider, oavsett hur många razzior polisen genomför.
Skolstarten pågår och tiotusentals killar kommer att känna sig spinkiga och otillräckliga när de för första gången går genom högstadiekorridoren.
Vad kan samhället göra för att de inte ska försöka bota sin dåliga självkänsla med testosteron?
Förbjuda "könsdiskriminerande" reklam har förstås två socialdemokratiska riksdagsledamöter föreslagit.
Det vore ett totalitärt sätt att censurera verkligheten. Dessutom verkningslöst. Killarna måste få bättre självkänsla.
En bra början är att tala om saken.

Av Johannes Forssberg
johannes.forssberg@expressen.se