Europride invigs 2008 på Skansen. Foto: Bertil Ericson / Scanpix

Aaron Israelson: Man blir lite stolt

"Jag vet att du inte har den blekaste aning om hur det är att som fjortonåring inte kunna prata med kompisarna om vem som egentligen är snyggast i skolan av rädsla att bli stämplad som EN JÄVLA ÄCKLIG BREEDER."

Breeder är alltså samma sak som hetero på bögslang och ovanstående ord sattes på pränt av debattören Micke Kazarnowicz i ett öppet brev till mig och alla andra som tänder på någon av motsatt kön.
Kazarnowicz riktar en träffande svada mot oss som aningslöst matats med och reproducerar heteronormen. Kazarnowicz skriver att vi inte ser att en kvinna som i förbifarten nämner sin man kommer ut som heterosexuell, att vi inte tänker på att Romeo och Julia är ett heterotema och att vi aldrig behövt fundera på om någon tänker slå ner oss för att vi håller vår respektive i handen.

Pridefesten, som invigdes i Stockholm i går, menar Kazarnowicz, är inte till för oss heteros. Vad vi tycker om den kan vi behålla för oss själva.

Micke Kazarnowiczs brev är drabbande. Så det är med tunga steg jag styr kosan mot invigningen av Europride 2008 på Skansen i Stockholm.
Också från arrangörernas sida välkomnar man journalister med armbågen. I förhållningsreglerna för oss som ska bevaka Pridefestivalen uppmanas vi att tassa på tå.
Journalister får inte beskriva intervjuobjekt som män eller kvinnor utan att ha förvissat sig om att personerna i fråga verkligen identifierar sig som man respektive kvinna. Fotografer får inte plåta innan de frågat om lov. Man kan förstås ha förståelse för att identitetsfrågor är känsliga. Och alla har inte kommit ut ur garderoben för familjen.
Men att pådyvla journalister hur de ska beskriva verkligheten är ingen bra PR-strategi.

Väl på plats släpper känslan av att inte vara välkommen. Fylla på Norrlands guld, och ett intensivt kramkalas kan inte annat än borga för kul.

Konferenciererna har uppenbart svårt att hålla reda på vilka som ska presenteras. Den ena av dem, Babsan, får en spindel i BH:n.

Nationalklenoden Skansen på en högsommardag med en svensk minister och en indisk prins som invigningstalar. Det känns som att det var mycket länge sedan den första Europride ägde rum i Stockholm för tio år sedan. Då berättade jag för min kompis att jag sett hans pappa gå i paraden och hålla hand med en kille.

Jag tyckte det var fint. Det tyckte inte min kompis som bistert svarade att hans pappa "fick väl göra vad han ville".

På tio år har kampen för att homo- bi- och transsexuella ska behandlas som alla andra kommit mycket långt i Sverige. Den sista pusselbiten i lagstiftning som måste komma på plats för att lika rättigheter ska råda är en könsneutral äktenskapslagstiftning. Men kristdemokraterna håller emot. Och när EU-minister Cecilia Malmström berömmer sin egen regering för att vara mycket progressiv ser det inte ut att vara många som tror henne.

Vänsterpartisten Josefin Brink, föga förvånande, allra minst. Hon drabbas av konvulsioner under Malmströms tal.

Men som sagt; Sverige har kommit långt. Cecilia Malmström deltog förra året i Prideparaden i Warszawa där borgmästaren försökte förbjuda kärleksmanifestationen och motdemonstranter gick till våldsamt angrepp. Den indiske prinsen Manvendra Singh Gohil som också invigningstalar är en av Indiens få öppet homosexuella personer. Han berättar om hyckleriet som förbjuder homosexuella handlingar, men där samhället ändå försöker förebygga hiv bland homosexuella.

Europride 2008 vänder blicken utåt. Den vill låta "den svenska synden" gå på export. Och vid det här laget har allt obehag släppt. Jag känner mig i stället lite stolt.