Aaron Israelson: Hysch-hysch och tomma löften

När Olle Palmlöf gjorde sitt bejublade program CP-magasinet var syftet att rikta strålkastarljuset mot en grupp som sällan syns i rutan. Men Palmlöf avslöjade nog mer om vår syn på funktionshinder vid ett helt annat tillfälle.
På humorsajten 1000apor, där Katrin Schulman gör sin ondskefullt begåvade parodi på SVT-formatet "21:30", intervjuar hon i ett avsnitt Olle Palmlöf. Eller "Knull-Olle" som hon själv säger. Hon säger "cerebral parentes" i stället för cerebral pares. För Olles del kan inget tvivel råda om att han är utsatt för ett skämt. Men hans roll är att spela med. Att agera sig själv och hålla masken.
- Viiidrig sjukdom, säger Katrin Schulman.
- Om jag skulle välja, skulle jag inte vilja vara det, men vidrig vet jag inte om den är, svarar Olle.
Schulmanimperiets humor är känd för att vara svart. Och mot en svart fond avtecknas ofta människans demoniska sidor bäst. Vi gillar att sortera ut. Det har inte minst många människor med funktionshinder fått erfara. Ibland, som i Nazi-Tyskland, med isande cynisk brutalitet.
I Sverige är vi betydligt mer subtila i vårt sätt att förminska deras mänsklighet. Vi tycker i tysthet att funktionshindrade är sjuka. "Viiidrigt" sjuka.
Och förpassar dem till tycka-synd-om-facket. Man begriper att de blir förbannade. Vuxna människor vid sina sinnes fulla bruk som blir behandlade som barn.
I tio år har jag till och från jobbat som personlig assistent. Och det är en påfrestande vardag jag fått ta del av. Hissar som stannat eller där någon lekt urinkrig. Trånga handikapptoaletter, höga trösklar och marodörer som snott p-platser märkta "rullstol".
Men allt som allt är livet för en person med funktionsnedsättning helt okej i Sverige. Det finns personlig assistans, färdtjänst och prisvärda hjälpmedel. Fast man fattar ändå frustrationen.
Och kanske är det inte så konstigt att handikapprörelsen just i dag, när alltfunkar rätt bra, antar sin allra mest radikala agenda.
Sedan några år tillbaka heter det inte längre handikappolitik, utan mänskliga rättigheter. Ett på många sätt lysande perspektivskifte. Men med en farlig glidning i rättighetsdefinitionen.
Den handlar i denna identitetspolitiska tappning mer om grupper och mindre om individer, om positiva och inte negativa rättigheter.
Är det till exempel en mänsklig rättighet att med ramp ta sig in på precis alla restauranger? Antalet anmälningar om diskriminering av funktionshindrade har slagit rekord. Och det handlar ofta om dålig tillgänglighet.
Återigen: Man kan förstå. Sedan 60-talet ska kollektivtrafiken ha varit tillgänglig. Men i Stockholm finns bara ett fåtal busslinjer med ramp. Och som assistent är det inte så kul att manuellt fälla ner det skitiga monstret i stål.
Men ska alla kåkar i Gamla stan verkligen förses med ramp till huvudentrén? Kan ett tusental rullstolsburnas rätt att göra entré tillsammans med alla andra krocka med alla andras rätt till en stad som inte ser ut som Månbas Alpha?
Få tycker att detta är rimligt, men få vågar säga något av hänsyn till ömtåliga tår. Andra, som jämställdhetsminister Nyamko Sabuni lovar, på klassiskt fp-manér, guld och gröna skogar i en avlägsen framtid.
Men det som behövs är en kraftfull mobilisering för att bygga smartare i dag, hålla rent i hissar och skapa tillgänglighet på offentliga färdmedel och trottoarer. Då kan man komma långt till 2010 när Sverige, enligt regeringens färdplan, ska fungera för funktionshindrade.

Av Aaron Israelson
aaron.israelson@expressen.se