Alliansen bättre än sitt rykte

I kväll inleds den traditionsenliga politikerveckan i Almedalen. Det lär bli en tung vecka för den skadskjutna alliansen som förtvivlat försöker skaka av sig förbannelsen från FRA-lagen.
Aldrig tidigare har läget sett så nattsvart ut. I början av mandatperioden hade man i alla fall konjunkturen med sig liksom de flesta borgerliga kärnväljarna. Socialdemokraternas framgångar i opinionen kunde med lite god vilja avfärdas som en övergående Sahlineffekt.

Nu störtdyker konjunkturen och liberaler ur alla läger tävlar om att spy galla på regeringen. Stämningen i Rosenbad så här i halvtid måste vara mardrömslik.
Alliansen har tveklöst gjort sig förtjänt av mycket av den kritik som riktas mot den. Hanteringen av FRA-frågan har varit katastrofal och präglats av arrogans mot alla de människor som känner en berättigad oro för massavlyssningens följder.
Det har också varit för mycket av taktiserande och för lite ryggrad under de första åren vid makten. Allt som har en tydlig högerstämpel på sig såsom företagarfrågor, värnskatten, Nato och arbetsrätten har med bestämd hand skjutits åt sidan av de nya moderaternas PR-torpeder.

Det överskuggande målet är att erövra den politiska mitten - att slå ut socialdemokratins stenar ur boet för att använda en curlingmetafor.
Det har dessutom funnits en påfallande valhänthet över regerandet så här långt. Förslag har lagts fram och rullats tillbaka i något slags hoppsan-hejsan-det-blev-visst-fel-lättsinne.

Alla dessa invändningar till trots är alliansen den bästa borgerliga regering vi har haft. Det är som om detta helhetsperspektiv har gått fullständigt förlorat i den kritikstorm som har dragit fram sedan försvarsbråket inleddes förra året.
I debatten låter det numera som om allt var bättre förr. På Olof Johanssons och Alf Svenssons tid, då var det ordning på borgerligheten minsann. För att inte tala om de gamla moderaterna. På landets borgerliga ledarredaktioner drömmer man sig helst tillbaka till dagar då moderaterna försvarade rikets regementen lika nitiskt som socialdemokraterna försvarar las.

Men det var inte bättre förr. Vi ska vara innerligt tacksamma för att borgerligheten i allmänhet och moderaterna i synnerhet har brutit ny mark.
För inte länge sedan var centern och kristdemokraterna svårhanterliga och irrationella partier som gav upphov till ständiga anklagelser om borgerlig splittring. I dag har de förvandlats till pragmatiska, snudd på liberala partier och vi har en allians som uppvisar en unik grad av enighet.

Borgerliga regeringar är inte liktydigt med usla finanser längre. Den gamla tidens budgetunderskott har under Anders Borgs förmyndarskap ersatts av ett rekordstort budgetöverskott.
Den nya borgerligheten gör heller ingen hemlighet av att den vill vinna val. Den ambitionen leder till en besvärande feghet i vissa frågor, javisst, men den är i grunden nödvändig om borgerligheten inte ska vara dömd till tillfälliga gästspel i Rosenbad vartannat årtionde.

Även om man ser till politikens innehåll finns det en hel del att vara nöjd med så här i halvlek. Alliansen har hunnit bocka av hälften av sina vallöften och inriktningen är på de flesta områden den rätta.
Kunskapsskolan håller steg för steg på att förverkligas, utanförskapet har minskat med 163 000 personer och arbetslinjen återupprättats, inkomstskatten har sänkts, straffen för våldsbrott är på väg att skärpas, man har gett grönt ljus för arbetskraftsinvandring, bistånds- och utrikespolitiken har rustats upp och så vidare.

Man kan förstås tvista kring om glaset är halvtomt eller halvfullt. I mina ögon är det definitivt halvfullt - FRA-debaclet till trots. Jag ser hellre en moderatledd regering som månar om miljön, hyser ett socialt engagemang och välkomnar världen än en gammalmoderat dito försänkt i skattetabeller.

Av Anna Dahlberg
anna.dahlberg@expressen.se