Flirta med Maria

Säg att man är en modern liberal. Säg att man självklart är för marknadsekonomi men lika självklart tveksam till giriga direktörer.
Säg att man tycker att föräldrar ska kunna välja mellan olika skolformer för sina barn utan att barnen blir en vara bland andra i någon skolkoncern. Att man inte tror att arbetsmarknaden längre ser ut som på 50-talet och att arbetstryggheten måste utformas efter något annat än stora företag och livstidsanställningar.
Man ser feminism och humanism som utgångspunkter för all annan politik och miljöfrågan som avgörande för om vi på längre sikt alls har något samhälle att diskutera.
Då finns det numera bara en anledning att utesluta en röst på miljöpartiet. Han heter Lars Ohly.
Den omsvängning som skett i miljöpartiet har inte varit lika abrupt som de senaste veckorna kan låta ana. Partiet attraherar i dag storstadsliberaler i större utsträckning än gamla tiders alternativfanatiker och de senaste besluten understryker bara att det svenska miljöpartiet blivit ett vanligt europeiskt grönt parti. Att driva det komplett orealistiska utträdeskravet ur EU hade blivit en alldeles för tung sten om halsen.

Många kommentatorer har tolkat omsvängningen i EU-frågan i skenet från en potentiell s-mp-regering. Visst blir det lättare för Mona Sahlin att bilda regering med Eriksson/Wetterstrand nu. Att endast se det hela som en s-flirt tjänar emellertid bara socialdemokratin på.
För om man ser på hela mp-politiken är ju partiet i dag snarast vänsterliberalismens hemvist i svensk politik. Och det är verkligen inte självklart vilket block den åsiktsriktningen tillhör.
När de borgerliga undersökte möjligheterna att regera med miljöpartiet 2002 föll det främst på moderaterna. M var för försvarsvänliga, de brydde sig inte om miljön, de stod på storföretagens sida. Det stod kort sagt för långt till höger. Låter det som ”de nya moderaterna”? Knappast.
Moderaterna och miljöpartiet har gjort sina partiförnyelser åt motsatta håll och därför kommit varandra allt närmare. Om regeringen inte visar intresse för det nya miljöpartiet vore det därför ett rent tjänstefel.

Miljöpartiet har allt att vinna på att frigöra sig från vänsterblocket. Där finns nämligen Ohly-faktorn som en illaluktande trasa. Väljarpotentialen för miljöpartiet är stor bland tidigare borgerliga väljare. Men inte om en röst på mp innebär ökat inflytande för Ohly och hans enögda återställargarde.
För Alliansen kan en utsträckt hand mot Wetterstrand bli en plågsam nödvändighet. Med sverigedemokraterna i riksdagen måste något parti ta klivet över blockgränsen. Med miljöpartiet i en fempartiregering skulle dessutom de goda sidorna hos borgerligheten understrykas och de dåliga tvingas bort.
Både miljöpartiet och Alliansen har därför allt att vinna på att hålla den dörren öppen.

Av Ledarredaktionen
ledare@expressen.se