Vuxenvärldens sexskräck

Det är besvärligt när orden inte längre betyder det man är van vid.
I det här fallet visade sig en vuxen man och en ung flicka ha haft något som båda uppfattade som frivilligt sex. Enligt förhöret med flickan var hon lite osäker i början av relationen men hon ville själv ha sex. De träffades två gånger.
Bör mannens beteende vara brottsligt? Ja. Även om just den här flickan var könsmogen och sexuellt nyfiken måste ansvaret ligga på den vuxne. Men är det våldtäkt?
Rent juridiskt är det självklart. Rent juridiskt är det numera ingen skillnad mellan att ha frivilligt sex med en 11-åring, eller för all del en 14-åring, och att tvinga sig på dem med våld. Det är samma brott, samma straffskala. Den lagändring som infördes 2005 definierade allt sex med någon under 15 år som våldtäkt. Syftet var att skydda barnen. Men resultatet kan lika gärna ses som en relativisering av våldtäktsbegreppet.
Men det är svårt det där med sex och barn. 11-åringens pappa gick ut stort i tidningarna och berättade om hur äcklad han kände sig av det som hänt och hur dåligt samvete han hade. Det är förståeliga känslor. Men kan inte detta äckel vara lika skadligt för flickan som hennes tidiga sexualexperimenterande?
På samma sätt kan man se på de amerikanska tonårspojkar som varit kära i och haft sex med sina lärarinnor. En sådan relation innebär självklart ett utnyttjande från den vuxnes sida. Men det verkligt traumatiserande kan lika gärna vara omvärldens vrede när det hela avslöjats.

Barn kanske inte blir förstörda för livet av att konfronteras med olämplig vuxensexualitet, om inte alla andra vuxna beter sig som att de borde bli det.
En hel del i rapporteringen kring 25-åringen och 11-åringen har handlat om att de träffades på nätet. För om det är svårt med barn och sex blir det ännu svårare med barn och sex och internet. Vuxenvärldens ångest inför barnens gryende sexualitet och oberoende kombineras med en ännu större ångest över att inte finnas där, inte räcka till som föräldrar.
Vi lever i en tid när föräldrar tror att de kan planera in någon ynka timmes kvalitetstid med sina barn. Många tonåringar uppger att de sällan eller aldrig pratar med sina föräldrar om något viktigt. Det finns en del frågetecken kring hur barnen har det.
Men det är lättare att mana till kamp mot något som inte kräver att man sätter sina ungar före sitt eget självförverkligande. Är det bara en slump att Thomas Bodström, den som hårdast drivit på ett förbud mot det som kallas grooming, enligt egen utsago jobbat mer än 65 timmar i veckan under hela sina barns uppväxt?
Groomingförbudet ska göra det olagligt för vuxna att tala med barn på internet oavsett samtalsämne om de har sex i tankarna. Just det, i tankarna. Att sexprata med barn är redan olagligt, liksom att skicka eller fråga efter sexuella bilder. Det som nu ska bli olagligt är det man kallar steget innan. Innan det blir ett brott, innan det finns ett brottsoffer.
Alla viktiga juridiska instanser har sågat förslaget, eftersom det inte går att styrka brott som bara finns i tankevärlden. Polisen vill mest använda lagen för att låtsas vara sexchattande tonåringar och provocera fram brott. Några föräldrar skulle kanske sova bättre om natten.
Och med det tror vi att vi gjort barnen tryggare. Om det ändå vore så enkelt.

Av Isobel Hadley-Kamptz
isobel.hadley-kamptz@expressen.se